Perspektiv underifrån: Arbetslösheten och nairuteorin

I nedan text använder jag benämningen nyliberal för att åskådliggöra skillnaden mellan synsätten på ekonomin som nuvarande borgerliga och socialdemokratiska partier har och synen som t.ex. Palme och Sträng hade på sin tid. Vad nyliberalismen egentligen är kan ju annars diskuteras.

När borgarna talar om att sänka arbetslösheten bör man ha i åtanke följande. Den borgerliga regeringen anammar helt den s.k. nairuteorin eller jämviktsarbetslöshetsteorin som den också kallas, och som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps. Det hela går ut på att arbetslöshet sägs minska inflationen. Genom den s.k. nairu-nivån säger man sig kunna att på ett vetenskapligt sätt räkna ut vad som är en lämplig arbetslöshet. Om arbetslösheten sjunker under en viss nivå (nairunivån) så säger man att risken för mer inflation ökar. Nu är det inte arbetslösheten i sig som man anser vara bra mot hög inflation. Nej det som är viktigast är själva konkurrensen om jobben. Och då är det viktigt att arbetslöshetsersättningen inte är för hög. Om man har låg a-kasse ersättning, dålig ekonomi och mår allmänt dåligt av att vara arbetslös så tänker man sig att den arbetslöse anstränger mer för att få ett jobb. Därmed ökar konkurrensen om jobben och håller ner lönerna. På så sätt kan man hålla inflationen i schack. Därmed gör de arbetslösa en stor nytta för att hålla nere inflationen. Den enda vägen att minska arbetslösheten med bibehållen naurinivå (för att hålla inflationen i schack) är att sänka lönerna eller att de nya jobben som skapas är tillräckligt dåligt betalt för att inte påverka konkurrensen om "de vanliga jobben". Och för att kunna skapa nya mycket lågavlönade jobb ju måste A-kassersättningen sänkas rejält för att de arbetslösa ska söka de nya jobben.

Så här skriver anhängarna själva: att det i varje tidpunkt finns en bestämd jämviktsarbetslöshet som ekonomin rör sig mot. I genomsnitt över konjunkturcykeln måste ekonomin befinna sig vid denna jämviktsarbetslöshet om inflationen ska förbli stabil: vidare, Phelps hypotes innebär att det på lång sikt – när den faktiska inflationen också blir den inflation som man förväntar sig – inte kommer att finnas något samband alls mellan inflation och arbetslöshet. Arbetslösheten på lång sikt, den så kallade jämviktsarbetslösheten, bestäms av hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar. Penningpolitik och annan stabiliseringspolitik kan därför bara påverka de kortsiktiga svängningarna i arbetslösheten, men inte den långsiktiga arbetslöshetsnivån. Om man genom penning- och finanspolitik systematiskt försöker hålla arbetslösheten lägre än jämviktsarbetslösheten blir följden en ständigt stigande inflation.Den rigida arbetsrätten ställer till det för Sverige. Det anser OECD:s chefekonom Jean-Philippe Cotis som tillsammans med nobelpristagaren i ekonomi, Edmund Phelps, diskuterade tillväxt, strukturreformer och inte minst arbetsrätten

Så här skriver ekonomen och nyliberalen Klas Eklund. Igår noterade jag förövrigt en liten intressant artikel på Sveriges Radios hemsida där Phelps kritiserar fackförbunden. För att lyckas med att pressa ned arbetslösheten krävs förändringar av arbetsmarknadspolitiken, men fackförbunden är det stora problemet eftersom de inte vill ha några förändringar menar Phelps. "Fackföreningarna är mäktiga och agerar bromsklossar. Så, vad har Edmund Phelps, de tidigare nobelpristagarna Milton Friedman och F A Hayek, författaren Johan Norberg, politikern Fredrick Federlay och jag gemensamt? Vi förespråkar alla liknande arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknads politik som bland annat går ut på att avreglera arbetsmarknaden. Så här sa Phelps i Almedalen. Jag har inget emot att staten satsar pengar på att få de arbetslösa tillbaka på arbetsmarknaden. Men det är också bra att de arbetslösa känner pressen att de måste skaffa ett jobb snart. Ett sätt är då att de vet att ersättningen försvinner på sikt

Man kan inte låta bli att undra om de medvetet skriver så krångligt att det ska var så svårtolkat som möjligt samtidigt som texten ger ett sken av att vara vetenskapligt upplagt. Om man nu skulle ta och analysera vad de faktiskt menar. Vi kollar följande påstående., Phelps hypotes innebär att det på lång sikt – när den faktiska inflationen också blir den inflation som man förväntar sig – inte kommer att finnas något samband alls mellan inflation och arbetslöshet. Arbetslösheten på lång sikt, den så kallade jämviktsarbetslösheten, bestäms av hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar. Enligt klassiskt ekonomisk teori finns ett samband mellan arbetslöshet och inflation. Det nya nu enligt anhängarna av teorin är att som man skriver, att när den faktiska inflationen blir som man förväntat sig kommer det inte att finnas något samband mellan inflation och arbetslöshet. Om den faktiska inflationen däremot skulle öka mer än förväntningarna av den skulle alltså arbetslöshen spela en roll i sammanhanget. Vad är skillnaden? Man har alltså en förväntan på inflationen och försöker att se till att den faktiska inflationen inte blir större än den förväntade. Då kan man ju fråga sig vad som styr förväntningarna av inflationen. Om man nu anser att löneökningar leder till hög inflation och vill ha en så låg inflationsförväntning som möjligt måste man ju göra något åt löneökningarna. Det är knappast troligt att anhängarna av teorin vill ha en förväntning av hög inflation. Så vad gör man? Jo man ser till att arbetslösheten är ”lagom” hög för att hålla nere lönerna. Alltså finns det ett samband ändå mellan inflation och arbetslöshet. Vad man menar med hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar är att man vill avreglera arbetsmarknaden och försvaga facket. Man vill att företagen ensamma ska få bestämma lönebildningen utan några besvärande kollektiva löneavtal. Detta skulle dock bli mycket svårt att genomföra utan en ”lagom” stor arbetslöshet. Med ingen eller låg arbetslöshet skulle företagen bli tvungen att konkurera med varandra om arbetskraften.

En underlighet med teorin är att företagens vinster inte anses påverka inflationen. Vi kan tänka oss följande. Ett företag höjer sitt pris på en vara med 5 %. Om företaget genom den höjda vinsten som detta genererar skulle höja lönerna med motsvarande så anses det öka inflationen. Om företaget däremot skulle lyckas behålla vinsten istället så menar man tydligen att detta inte påverkar inflationen. Varför skulle man annars vara så tyst när det gäller företagens vinster kontra inflation? Att det sedan är en mängd andra saker som påverkar inflationen tycks man ta ganska lätt på. Är det ett nytt sätt att se på inflation som man infört? Det är en ensidig inriktning på löner, och alla förslag går i stort sätt ut på att hålla lönerna nere, försvaga facket, försämra arbetsvillkoren samt ge sämre arbetslöshetsskydd. Det är i sanning en utomordentlig tröst för de rika att veta, att ojämlikhet och dåliga arbetsförhållanden, samt låg eller ingen arbetslöshetsersättning är vetenskapligt bevisat bra och nödvändigt. Nu behöver de ju inte känna någon skuld för att de är rika, och att lågavlönade och arbetslösa är fattiga.

Sammanfattningsvis är alltså drömscenariot för anhängarna av teorin följande. En svag fackförening där företagen efter behag kan bestämma lönebildningen och arbetsförhållanden samt en tillräkligt hög arbetslöshet och låg A-kasse ersättning så att företagen slipper konkurrera om arbetskraften.

Alltså är det vetenskapligt bevisat att det är de arbetslösa och lågavlönade som ska betala priset för en låg inflation. Är det för få arbetslösa så måste man se till att de blir fler (och givetvis med så låg a-kasseersättning som möjlig så att de mår så dåligt att de anstränger sig till det yttersta för att få ett arbete). Detta kan ske genom att man avskedar folk inom den offentliga sektorn eller genom att riksbanken höjer räntan så att hjulen låser sig en aning och företag och offentliga måste börja avskeda folk. Nu kan man ju fråga sig varför man till varje pris vill ha en låg inflation? Jo genom att hänvisa till att hög inflation är skadlig för ekonomin kan man få ner lönerna för att öka vinsterna i företagen. Så här ligger det till, de nyliberala ekonomerna är övertygad om att ju mer företagen går med vinst desto bättre är det för samhället. Vid första anblicken kan man tycka det är logiskt, men det är en sanning som haltar eftersom man måste se övervinsterna för företagen i relation till vad löntagarna går miste om. Om vi tänker oss att löntagarna får mer i lön på bekostnad av en minskning av företagens övervinster så är det en samhällelig vinst. Varför? Jo det har med skattesystemet att göra, eftersom arbete beskattas avsevärt mycket mer än företagsvinster. Om det vi producerar skulle förvandlas till lön istället för vinst skulle samhället genom sociala avgifter, skatt och moms få 57 % mer i inkomst. Följderna av att vinsterna för företagen ökar på bekostnad av lönerna blir alltså en mindre offentlig sektor. Vad allt handlar om är egentligen ideologi och inte vetenskap.

Det måste i sammanhanget sägas att även socialdemokraterna numer delvis anammar denna teori och har använt den. Man kan kanske säga att början sker i en regeringsskrivelse från den 26 oktober 1990, undertecknad av statsminister Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson. Formuleringen lyder. :"Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav.":

Nyliberalerna tror att mer vinst för företagen automatiskt ger mer välfärd. Att välfärden blir väldigt mycket ojämnt fördelat anser de vara det pris man måste betala för utvecklingen av samhället. Det finns en hel del att invända mot det resonemanget. För det första så innebär vinstmaximeringssystemet en svagare offentlig sektor (se ovan), för det andra minskar det köpkraften hos löntagarna som därmed försämrar den inhemska efterfrågan på varor och tjänster för företagen. För det tredje leder det till ett ohämmat klassamhälle. Dessutom bidrar övervinsterna i företagen till en skadlig spekulationsekonomi när företagen får så mycket pengar över att de börjar spekulera med dem.Vad nyliberalerna missar är att det inte är vinsten för företagen i sig själv som genererar välfärd utan vad de producerar. Självklart måste företagen gå med vinst, vad jag talar om är övervinster. Dagens samhälle är uppbyggt för att maximera företagsvinsterna. Största möjliga vinst är vad som gäller. För en nyliberal finns inget tak för vad ett företag kan eller får gå i vinst. De ser inga moraliska eller etiska problem med att överklassen lever i överdådig överflöd medan andra knappt har mat för dagen. Ett skrämmande exempel på den totala bristen i empati, moral och etik som dagens nyliberala ekonomer har, är när man tvingade de forna sovjetstaterna att nedmontera sin sjukvård. Genom att hävda sin nyliberala åsikt att den offentliga sektorn ska vara så liten som möjlig tvingade världsbankens ekonomer de forna sovjetstaterna att privatisera och minska sjukvården. Utan dessa åtgärder inget lån, med andra ord ren utpressning. Följderna av dessa barbariska handlingar blev att hundratusentals människor dog och dör fortfarande i onödan. Bara tuberkulosen ensamt antas hittills ha förorsakat hundratusen onödiga dödsfall.

Dagens nyliberaler är inne på samma linje som den svenska arbetsgivarorganisationen i början av 1900-talet. Det är helt enkelt inte några moderna eller vetenskapliga teorier man lägger fram utan gamla högeridéer. Att svenskt näringsliv tog fart först när Sveriges löntagare fått högre löner och därmed ökad köpkraft har man sorgligt nog glömt bort. Något är fel och galet. Man påstår alltså att det är bättre att en viss procent av de arbetsföra ska gå arbetslösa än att bidra med någon samhällsnyttig sysselsättning. Antingen är själva teorin fel eller också är det något fel på det ekonomiska systemet.