Den legala kriminaliteten

Det finns en stor okunskap bland folk vad gäller vår ekonomi. En sak som få vet om är hur pengar blir till. Nu menar jag pengar i allmänhet och inte bara sedlar och mynt. Det är nämligen skillnad på pengar och pengar. Först har vi vanliga pengar som mynt och sedlar sedan har vi bankpengar. Bankpengar finns i datorer som ettor och nollor. Sedlar och mynt skapas av riksbanken. Bankpengar skapas som namnet antyder av privata affärsbanker.

Hur går det då till när banker skapar sina "pengar ". Jo det finns olika sätt för bankerna att göra pengar. Det första är t.ex. att centralbanken köper obligationer från en privat bank. När bankerna överför obligationerna till centralbanken får de pengar i utbyte. Dessa pengar har centralbanken trollat fram ur tomma intet. Riksbanken kan också ge upphov till nya centralbankspengar genom att skriva ut lån till bankerna. Men för att pengarna ska hamna i omlopp hos dig och mig krävs att de privata bankerna sätter igång sina penningmaskiner.

Så här går det till. Med 1 miljon i nya pengarna från centralbanken kan banken låna ut 900 hundra tusen kronor till hushåll eller företag. Hundra tusen behålls i reserv. Det kallas fraktionella reserver och är vad hela banksystemet bygger på. När de 900 tusen kronorna används hamnar de till sist tillbaks till banken eller i en annan bank, som lånar ut 810 tusen kronor och behåller 90000 kronor. Och så vidare. 1 miljon centralbankskronor leder i teorin till en ökad penningmängd nya pengar på 10 miljoner kronor.

Detta system är en rest från den tid när bankerna föddes. Folk som var rik lämnade in guld och mynt som man fick ett kvitto på värdet av det. Snart kom man på att det var enklare att använda kvittona som betalning i stället för guld och mynt. De som tog emot guldet och mynten insåg att man kunde skriva ut kvitton för mer värde än man hade i värde för guldet och mynten. Kvittona blev en slags sedlar som man kunde handla för och därmed tjäna pengar på. På detta vis skapades de första bankerna. Systemet fungerar så länge det inte är för många som samtidigt tar hem sina värden i guld och mynt.

Men det vanligaste numera är att bankerna skapar pengar när företag och folk lånar pengar. Om du t.ex. tar ett lån så skapar banken pengar direkt ur intet. Man knappar helt enkelt in summan på en dator och har på så vis gjort pengar. Allt är egentligen bara en redovisningsprocess när de ger ut ett lån. De siffror som du ser när du kontrollerar ditt saldo i banken, är bara bokföringsposter i datorsystemet hos banken. Genom att använda ditt betalkort eller internetbank, kan du spendera dessa elektroniska pengar som om de vore fysiska pengar. På detta sätt kan bankerna göra elektroniska pengar till riktiga fysiska pengar. Men pengarna på ditt bankkonto är i realiteten inte dina pengar, de är tillgångar som ingår i bankens kapital. Allt du har är en fordran på banken att ge dig pengar på motsvarande belopp, när du behöver dem.

Det kan låta invecklat men huvud principen är att bankerna kan skapa elektroniska pengar från ingenstans, samt att man ska komma ihåg att alla elektroniska pengar de skapar är skulder. När skulderna betalas av försvinner pengarna. Kvar blir den ränta som låntagaren har betalat och som blir bankens vinst. För varje nytt lån som en bank gör, skapas det nya pengar. Via den här processen kan de kommersiella bankerna blåsa upp penningmängden cirka 10% varje år och dubblera penningmängden på 10 år, om ingen bankkris kommer emellan.

Förr i världen var det olagligt att trycka pengar och låna ut dem och tjäna pengar på räntan. Det ansågs som ett mycket grovt brott och vissa länder hade till och med dödsstraff för det. Det måste vara oerhört lukrativt att vara bankägare i dag med dagens system. Där man kan tjäna grova pengar genom att skapa pengar från ingenstans och tjäna pengar på räntan när man lånar ut dem. Man kan fråga sig varför bankägarna har den möjligheter när alla andra som skapar pengar hamnar i fängelse. Lever vi i en rättsstat eller inte? Hur kan det komma sig att bankägarna har fått denna enorma förmån, som att kunna skapa pengar och tjäna pengar på de pengar de skapar.

Det som hittills har debatterats ( det lilla som gjorts ) har gällt huruvida systemet är bra eller dåligt ur ett ekonomiskt synsätt. Men jag tycker det är minst lika viktigt att diskutera saken ur ett demokratiskt och rättsligt perspektiv. Vi måste verkligen ställa den berättigande frågan om vi lever i en rättsstat. Har vi blivit så blasé att vi betraktar det som normalt att bankägarna har dessa enorma privilegier. Om man tillåter en viss grupp göra något som andra inte får räknas ju detta i normala fall som rättsröta. Varför inte i detta fall?
Och hur är det med demokratin när ett ytterst fåtal ( långt mindre än en kvarts promille av befolkningen ) kan sitta i slutna styrelserum och fatta beslut rörande vår ekonomi, som påverkar oss alla. De kan efter behag besluta vilka investeringar som ska göras, vilka som ska få lån o.s.v. Är inte detta en demokratisk fråga?

Vi i Sverige är ju väldigt duktig på att påtala mänskliga rättigheter och anser oss själva som ett föredöme vad gäller demokrati och rättssäkerhet. Men hur är det egentligen med den saken? Har vi blivit så hemmablind att vi inte ser våra egna brister? Vi måste förutsättningslöst titta på vårt finansiella system och bedöma det utifrån ett rättsligt och demokratiskt synsätt. Vi måste helt enkelt ställa oss frågan om det är rimligt att ett fåtal har dessa privilegier och om det i så fall ligger inom ramen för ett rättssamhälle.

Ekonomi som vetenskap

Många av de så kallade ekonomiska forskarna påstår att nuvarande ekonomiska system är det enda ekonomiska system som kan fungera i dagens internationella värld . Man anför olika typer av bevis för den saken. En sak som man emellertid aldrig gör är att ställa frågor rörande ekonomin. Som t.ex. för vilka är ekonomin till för ?för vilka är detta bra för? Vilka behov finns? Att ställa frågor är ju vetenskapens bästa verktyg. En vetenskap utan frågor innebär en stagnation av forskningen. De allra flesta ekonomer ställer aldrig frågan om ständig ekonomisk tillväxt är hållbar i längden. Om man skulle besvara den frågan med ett nej så måste man inse att dagens ekonomi inte håller. Men det verkar ju så att ekonomerna inte tar till sig verkligheten, utan bara talar om smörjning av ekonomin så som skatter, börsen, företagens vinstmarginal, arbetslösheten, räntor etc. Alltfler börjar inse att en ständig tillväxt är orimlig i längden. Jordens resurser kommer inte att räcka om en ständig tillväxt sker. Så varför ställer inte ekonomerna den självklara frågan, kommer resurserna att räcka till med en evig tillväxt. Nuvarande ekonomiska system kräver tillväxt för att fungera. Ökad konsumtion behövs för att det inte ska bli arbetslöshet. Ökad arbetslöshet innebär socialt kaos och ekonomiskt stagnation med allt vad det innebär. Varför inser inte ekonomerna den stora faran med en kollaps av ekonomin när de ändliga resurserna jorden har börjat sina. Eller åtminstone beaktar faran. Nej man går på som om jordens resurser är oändliga och det inte finns någon gräns för hur tillväxten kan växa. Det som retar mig mest är den attityd som de flesta ekonomer har, dryga och överlägsna med en pseudovetenskap utan kopplingar till verkligheten. När ska de världsfrånvända räknenissarna vakna upp och börja använda verklig ekonomisk vetenskap för mänsklighetens bästa. Det de sysslar med idag är att ge alibi till de groteska ojämlikheter som råder idag. De påstår ju att det enda fungerande ekonomiska systemet är ett ojämnlikt samhälle. Allt som tenderar att jämna ut skillnader i levnadsstandaren mellan människor skadar enligt deras ”vetenskapliga” teorier ekonomin. Man kan ju om man är lite konspiratoriskt lagd fråga sig om det är en ren tillfällighet att den enda rätta och sanna ekonomin måste göra de rika rikare hela tiden. Vilken enorm tur för de välbeställda att det måste vara så. På det visset kan de känna sig trygg och lugn med ett gott samvete. De gör ju en enorm nytta bara genom att vara rik.

AUKTIONER

Det sägs att nazisterna inte skulle ha kunnat sända judarna till koncentrationsläger direkt efter deras makttillträde 1933. Det skulle ha blivit ett folkuppror. Men några år senare gick det bra. Vad var det som hade hänt under dessa år? Jo folket hade varje dag matas med att judarna inte var människor utan djur, och inte vilka djur som helst, utan ett sällsynt dåligt skadedjur som jämfördes med råttan. Vad kan vi dra för lärdom av det? Jo att vi människor är oerhört lättmanipulerade varelser som det inte verkar finnas någon gräns för hur mycket dumheter som kan inpräntas i oss. Bara någon med makt och auktoritet trummar i oss en sak, varje dag, gång på gång så blir det till slut en sanning. Man vänjer sig att tänka på ett visst sätt. Det som tidigare var helt otänkbart blir plötsligt något helt naturligt. Precis så har det gått till i vårt kära land. Att man ska bestraffas med en betydande sänkt levnadsstandard om man blir sjuk var för några tiotals år sedan en helt otänkbar tanke. Att man som pensionär får vara glad om man får hälften så mycket i pension som man hade i lön när man arbetade, var också det en otänkbar tanke för inte så länge sedan. Men vi börjar vänja oss, precis som tyskarna gjorde på trettiotalet. Det som är typiskt med ett inpräntande är att det kommer smygande, knappt märkbart i början. Något oskyldigt påpekande som verkar ha en relevans i sammanhanget.

Att ge vård till en medmänniska i dag, ska inte betraktas som en empatisk handling av vår gemensamma välfärd, utan som en kostnad som måste hållas nere. Vidare har själva vårdandet blivit en möjlig affärsidé där riskkapitalister (paradoxalt nog utan risk) kan tjäna grova pengar på dessa verksamheter. Av allt som tidigare var en otänkbar tanke har vi gradvis lärt oss att det i dag är helt normalt. Låt oss ta ett exempel. Sundsvalls kommun försöker nu få sina anställda inom hemtjänsten och äldreomsorgen att kalla sina vårdtagare för kunder. Allt för att de anställda ska vänja sig att tänka i nyliberala banor. Det ska nu inte längre vara vård, utan affärer man sysslar med. Detta att medarbetarna ska vänja sig att tänka affärsmässigt ska också förbereda dem till introduktion av de planerade privatiseringarna. Förr i världen höll man auktion så att det skulle bli så billigt som möjligt att ta hand om de barn som var oönskade eller föräldralösa. Den som bjöd lägst fick barnet. Nu har den principen åter kommit i ropet, fast denna gång gäller det de äldre som inte kan klara sig själv. Den som bjuder lägst anbud ska få uppdraget, förutsatt att man kan garantera vårdkvaliteten. Nu ska vi alltså tävla om att vara billigast vad gäller vården av gamla. Hur kan det komma något gott ur detta? Det borde säga sig självt att detta inte gynnar de vårdbehövande. Men återigen har vi matats med mantrat om valfrihet och konkurrensens välsignelse. Så här står det i upphandlingslagen vad beträffar att välja leverantörer för kommuner. Valet av leverantör skall ske på affärsmässig grund och göras hos den leverantör som erbjuder den bästa varan/tjänsten/entreprenaden för det bästa priset. Det är alltså inget tvivel om att det råder en slags tävlan om att vara så billig som möjlig vad gäller att ta hand om våra gamla vårdbehövande, precis som det var med barnen på artonhundratalet. Detta är alltså inget nytt eller modernt fenomen, det är som med nyliberalismen, det är artonhundratals höger skräp.

Det fulländade samhället

Det gnälls alldeles för mycket i det här landet. Dessutom är avundsjukan vida utbredd. Ta bara det här med direktörslönerna på de större företagen. Dessa genier som offrar så gott som all sin fritid för att landet ska blomstra och må väl. De flesta arbetar nästan 24 timmar om dygnet. De jobbar ständigt, på golfbanan, vid badstranden, vid lunchen, ja ständigt och jämt har de sitt arbete och landets väl i tankarna. Vissa arbetar t.o.m. när de sover och vaknar med storstilade visioner om hur de ska förbättra affärerna och därmed öka vår välfärd. Dessa underbara människor som med ädelt uppsåt, och altruistiskt arbete för allas vår bästa, är värd varje krona de tjänar. Ja faktiskt mycket mer än så, minst en miljard om året borde dessa kloka och hedervärda direktörer tjäna. När allt kommer omkring är ju en miljard inte så mycket när man tänker på vad de uträttar. Om man funderar vidare så borde varje klok människa inse att dessa unika och skarpsinnade eliter borde få mycket mer att säga till om. Ta politiker t.ex. dessa individer som i bästa fall är misslyckade affärsmän och i värsta fall vänsterfolk med galna idéer håller ju på att fördärva vårt samhälle. Nej självklart ska de intelligentaste och skarpaste hjärnorna styra landet, det borde alla inse. Därför är det bäst för landet om dessa geniala och vidsynta direktörer tar hand om också politiken.

Att låta imbecilla medelmåttor rösta fram en riksdag och regering är vansinne när man tänker på hur landet har styrts. Visserligen har en liten förbättring skett i och med den borgerliga valsegern, men det är troligtvis bara tillfälligt. Nej för en långsiktig och gedigen politik krävs att de bästa förmågorna styr landet. Nu kan man ju inte förvänta sig att underklassen förstår sitt bästa och låter det ske, därför måste dessa tröga stackare få hjälp. Att utbilda dessa individer så att de förstår ekonomi och politik är knappast en framkomlig väg med tanke på deras kollektiva sinnesslöhet. Nej det enda rätta är helt enkelt att inställa alla politiska val och en gång för alla bestämma att de bäst lämpade ska styra landet. När det har skett bör en strikt klassindelning ske för att landet ska bli så stabilt som möjligt och kunna blomstra och utvecklas maximalt. Den lägsta klassen ska bestå av tjänstefolk och arbetare, dessa behöver inte någon högre utbildning. Det räcker med att de lär sig läsa och klara de fyra räknesätten så att de förstår enklare instruktioner. Den näst lägsta klassen ska bestå av människor som styr och instruerar underklassen, dessa behöver en lite högre utbildning. Nästa steg i hiarkin är lärare och sådana som har med utbildning i allmänhet att göra. Sedan följer ingenjörer, läkare, forskare och andra mer begåvade och högre utbildade. Sist så följer då de lysande och charmanta eliterna som ska styra företag och landet. En sådan ordning garanterar att företagen utvecklas på bästa sätt och att samhället därmed fortsätter sitt framåtskridande.

För att få lugn och ro i sitt samhällsbyggande krävs att störande element som vänsteraktivister, kriminella och andra ligister avlägsnas. Detta kan lämpligen ske genom dödsläger i norra Norrland. I takt med att samhället utvecklas och tekniken går framåt kommer alltmer av arbetena att kunna ersättas av maskiner och robotar, därmed blir alltfler ur underklassen onödig och tärande varför de efterhand också kan skickas till norra Norrland. Till slut har det blomstrande samhället nått så långt i sin utveckling att inga i underklassen finns kvar och därmed är nästa klass också onödig och tärande varför de också får göra en enkel resa till norra Norrland. Med tiden utvecklas så datorerna så mycket att de blir överlägsna människan vad gäller pedagogik. Ja så det är dags för nästa samhällsklass att göra en enkel resa. Så småningom blir datorerna så bra på planering av ekonomi, forskning, Läkemedelskonst, tillverkningsmetoder, fysik, matematik, etc. att de vida överglänser människan, tyvärr ingenjörer, forskare, läkare med flera det är dags att göra en sista resa. Till slut är datorerna och robotarna så fullbordade att de kan styra företag och land till fulländning. Den geniala och idealistiska eliten inser naturligtvis att det är bäst för företagen och därmed också för samhället om datorerna och robotarna tar över varför de tar flyget upp mot norr en sista gång. Kvar blir ett fulländat samhälle, tyvärr utan människor men jag tror inte moder jord bryr sig.

Vårt filosofiska problem

ja det var länge sedan jag skrev något. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa.


Vad gäller den nuvarande globala ekonomin så har vi ett allmänmänskligt problem, nämligen att själva motorn i vår ekonomi är girighet. Utan den skulle ekonomin stagnera och följden skulle bli en ekonomisk kollaps med förödande konsekvenser för mänskligheten. Åtminstone säger ekonomerna det. Hur det än är med den saken så har vi ett stort problem rent filosofiskt med vår ekonomi. Den nuvarande nyliberala ekonomin säger att egoismen är något gott och nyttigt, ja den är helt nödvändig för att ekonomin ska fungera. Nu använder inte ekonomerna sådana ord som girighet och egoism utan lite annorlunda och förfinande termer. Oftast bryr man sig inte om att girighet finns överhuvudtaget utan man talar om nödvändigheten med en så stor vinst som möjligt för att företagen ska blomstra, ju högre vinst desto bättre. Jag ska här inte gå in på realekonomiska aspekter utan på den rent filosofiska sidan av att girighet och egoism, något som annars är klandervärt och ont har nu har blivit förutsättningen för försörjningen av jordens folk.

Hur påverkar det människan i stort när vi får höra att det är dåligt när vi hjälper sjuka för mycket, det är bra om arbetslösa får lida pin etc. Det är vidare så, att hjälpa människor ur fattigdom inte är bra så länge man inte kan utnyttja dem ekonomiskt. Att omfördela rikedomar från rika till fattiga skadar ekonomin oerhört säger ekonomerna. Att göra tvärtom och ta från fattiga och ge till de redan rika är däremot mycket bra för ekonomin. Det är ju det handlar om när alla ekonomer skriker om skattesänkningar. Det är ett märkligt faktum att allting som vidgar de ekonomiska klyftorna mellan folk är bra för ekonomin. Kan det vara ett tecken på att det rent mänskligt är något fel med vår ekonomi? Jag tycker det är en berättigad fråga att ställa.

Man framställer den kapitalistiska marknadsekonomin som en naturlag som det inte går att göra något åt, den är lika naturlig som en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Har man inte missat något då, när man jämställer kapitalismen med naturlagarna. Det finns ju en avgörande skillnad, det är människor som skapat kapitalismen men man har inte skapat naturlagarna. Det man ofta får höra är att det inte finns något alternativ till den rådande ekonomin. Alternativen förskräcker och syftar då naturligtvis på den kommunistiska planekonomin i det forna östblocket. Nu kan man ju ställa den frågan om ekonomerna är absolut fantasilösa, eller totalt fastlåst i sitt nyliberala tänkande. Menar man verkligen att det inte finns några andra alternativ till vårt ekonomiska system.

Det finns en annan aspekt på vårt nuvarande ekonomiska system, och det är om de flesta ekonomerna förstår sig på ekonomi. Frågan kan verka underlig, men när hörde man en ekonom tala om jordens ändliga resurser. Vad har aktiekursen med jordens förmåga att föda oss. Man talar om teknikaliteter och om smörjning av nuvarande ekonomi, men inte om verklig ekonomi dvs. om jordens förmåga att försörja mänskligheten och fördelningen av detta. Ett till stort problem är att man inte inser att det finns en gräns för jordens ändliga resurser. För att systemet ska fungera krävs det hela tiden en tillväxt i systemet, utan tillväxt en tid så kollapsar det efter ett tag. Nu finns det teknikoptimister som tror att allt ska lösa sig med hjälp av tekniska innovationer. Men hur man än ser på saken så är ändå jordens resurser ändliga och man behöver inte vara någon Einstein för att begripa att en ständig tillväxt inte är hållbar i längden. Så hur tänker ekonomerna? Uppriktigt sagt så vet jag inte. De kanske tänker i det korta perspektivet och inte bryr sig om framtiden. Några få ekonomer har dock tagit upp det orimliga i en ständig tillväxt, det är bra och kanske fler kommer efter. Så till det här med det filosofiska resonemanget om att vi är beroende av vår girighet och egoism för att vi ska kunna försörja oss. Som människa är det beklämmande att det ska vara på det viset. Det visar väl om något att vår nuvarande ekonomi är primitiv och galen

De olika begåvningarna

Det har den senaste tiden blivit alltmer vanligt att tala om olika begåvningar och hur de används. Den allmänna synen på detta är att nuförtiden så får de flesta begåvade människor använda sin begåvning, till skillnad då mot förr. Såg i en pratshow någon nämna att om han hade levt på 1800 talet så hade han förmodligen blivit arbetare och inte fått använda sin begåvning. Det kan nog vara riktigt att det stämmer. Men det föreligger en fara här med att generellt tala i dessa termer. För resultatet av dessa argument blir att begåvade får den plats de förtjänar i samhället medan mindre begåvade då skulle hamna lägre ner på skalan. Faran med ett sådant synsätt är att det rättfärdigar ett klassamhälle. De mer begåvade anses göra större nytta för samhället och därmed vara värd en högre levnadsstandard än mindre begåvade. Marknadsekonomin ska då automatiskt placera de olika begåvningarna i rätt fack så att en rättvis levnadsstandard för var och en sker. Problemet med ett sånt synsätt är att det inte stämmer med verkligheten. För det första så får alla inte använda sin begåvning, för det andra så föreligger det en svårighet att definiera vad begåvning egentligen är och hur det ska användas. En sak som förbises är att hur man än ser på saken så måste ett samhälle ändå se ut på ett visst sätt för att det ska fungera. Samhället behöver en massa olika yrken för att fungera. Att då försöka indela de olika yrkena i någon slags begåvningskategori måste om man ser det i stort te sig obegripligt och konstigt. Det är inte fel att tala om begåvning och vi kan bara beundra uppfinnare, ingenjörer, forskare och andra som tillfört människan så mycket. Vi ska vara rädda om och ta hand om folk som har en begåvning av något slag. Men när man börjar överföra sin beundran för dessa till att rättfärdiga ett elitsamhälle är man farligt ute. Faktum är att man då är nära ett fascistiskt samhälle, nämligen tron på att vissa övermänniskor ska leda oss "vanliga" människor.

Jag har placerat min blogg i Njurundabommen på bloggkartan.se!

Big bang igen

I det senaste numret av Illustrerad vetenskap tar man upp Big bang teorin igen. Det är glädjande för mig som skeptiker att fler och fler inser problemet med den s.k. singulariteten som Big bang teorin förutser. Singulariteten är en konsekvens av Einsteins relativitetsteori. Men t.o.m. Einstein själv trodde inte på en singularitet, han trodde att det fanns en okänd naturlag som förhindrade en singularitet. Problemet med en singularitet är dessa oändligheters krav som följer i dess spår. Allt som har med oändlighet att göra skapar stora problem, hur kan något vara oändligt litet, ha oändlig massa etc. Om något är oändligt kan ingenting tillföras eftersom det då inte var oändligt. Man kan ju undra hur intelligenta forskare kan komma på sådana idéer som en singularitet med alla dessa problem den medför. Svaret är mattematik grundat på kända naturlagar och det observerbara universumet. Jag måste tillstå att jag inte är någon matematiker eller fysiker. Min reservation mot Big bang teorin med dess singularitet är att den strider mot sunt förnuft med dessa oändligheter som blir följden av teorin, samt att jag har svårt att tro att något kan skapas av ingenting. När man som jag inte är forskare utan bara är intresserad av ämnet får man hålla sig till godo av det som populärvetenskapliga tidskrifter ger. Tyvärr så har man framställt teorin som en sanning och att praktiskt taget alla forskare tycker likadant. Att verkligheten inte är så får man inget grepp om när man bara läser dessa tidskrifter, hittills i alla fall. Därför är det glädjande att man börjar ta in kritiska artiklar om teorin. Nästan alla anhängare av teorin med den tillhörande singularen erkänner att teorin strider mot mänskligt sunt förnuft. Förklaringen ska då vara att mänskligt sunt förnuft inte räcker till för att förstå verkligheten. Tanken är ju tilltalande men och andra sidan så öppnar det ju upp för att allt kan vara möjligt. Om vi inte kan lita på vårt sunda förnuft vad ska vi då gå efter. Det som är tråkigt är att religiösa grupper har börjat utnyttja teorin som ett bevis på att en skapare måste ligga bakom. Religionen har ju hela tiden hävdat att mänskligt sunt förnuft inte räcker till för att förstå hur världen blivit till, nu anser man att vetenskapen ger dem rätt.

Ja det var länge sedan jag skrev någonting här. Skrivlusten kommer och går. Det var märkligt att jag skulle få så snabbt rätt vad gäller börsen och ekonomin. Vi är inne i den värsta krisen i modern tid. Till och med högerpartierna erkänner nu att man måste reglera ekonomin på något vis. Kanske vi nu ser slutet på den nyliberala eran i världsekonomin. Jag undrar vad alla nyliberaler som jag haft sådana dispyter med tänker just nu. Deras självgoda och överlägsna attityd borde väl rimligen ha naggats i kanten lite. Det som är tråkigt när man diskuterar med nyliberaler och högerorienterade ( i varje fall de jag diskuterat med) är den brist på respekt för oliktänkande dessa grupper har. Sålunda anser de att socialister i största allmänhet är misslyckade figurer som är avundsjuka på de mer kreativa och begåvade människorna som har lyckats här i livet. Personangreppen kommer som ett brev på posten om man inleder en diskussion med dem, man är obegåvad och dum, förstår inte, och kan inte tillägna sig kunskaper om grundläggande ekonomi etc. Dessa människor som högljudd propagerade för att staten skulle lämna företagen i fred, vad tänker de i dag, när världens stater måste pumpa miljarder efter miljarder in i den "fria ekonomin" för att den inte ska kollapsa.

Spekulation och börsen

Det finns en stor okunskap och missförståelse bland väldigt många vad gäller börsen. När man talar med folk om börsen blir man ibland väldigt förvånad hur lite insatt de flesta är. Vi matas ju kontinuerligt från många håll med åsikten att det är bra att börja spara i aktier. Redan där har man börjat med att vilseleda allmänheten. Det är nämligen inte frågan om något sparande utan ett spelande. Många tycks tro att värdestegringen på börsen har att göra med företagen på något vis. Det finns också många som tror att om man köper aktier så får företagen mer pengar. I själva verket är börsen ett stort pyramidliknande spel.

För att aktiekursen ska stiga krävs att mer och mer pengar sätts in i systemet kontinuerligt. Vad som hänt är att när de nyliberala idéerna började spridas i början av åttiotalet bestämde sig politiker och andra makthavare sig för att använda börsen som ett ”sparande” genom att skattesubventionera allemanssparanden. Genom att enorma mängder pengar från pensionsfonder och andra fonder hela tiden sätts in i systemet så ökar efterfrågan på aktier som därmed stiger. I normala fall skulle sådant kallas för inflation om det hade gällt vilken vara som helst, men nu gäller det aktier och då kallas det för sparande.

Storföretagen som börjat göra rekordvinster hakade på när de såg sin chans att tjäna lättförtjänta pengar, och började spekulera med sina övervinster. Därmed startade den enorma spekulationsekonomi som f.n. råder. Vad allt egentligen handlar om är att ta till vara de värdestegringar av aktierna som blir följden när institutionella fonder och småsparare pumpar in pengar i systemet. Det är småspararna och de institutionella fonderna som i huvudsak betalat börsuppgången hittills. Det hela är ett absurt spel som går ut på att gissa vad de andra aktörerna i genomsnitt ska gissa sig till.

Eftersom de flesta som styr stora pensionsfonder och andra institutioner tänker likadant blir det en ibland en komisk effekt på börsen. Så t.ex. övertolkas vissa saker som egentligen inte har ett dugg med verkligheten att göra. Det kan vara allt möjligt som t.ex. att någon politiker yttrat sig i en fråga som får en aktie för ett visst företag att stiga eller sjunka, inte för att placerarna tror att det påverkar företaget och dess aktier på lång sikt utan för att man tror att de andra också tror att genomsnittet ska tro att aktien ska sjunka eller stiga på kort sikt, och det hela blir ett komiskt lämmeltågsbeteende som saknar relevans i verkligheten.

Hur påverkar då börsen ekonomin i stort. Man kan klart säga att börsen inte är till fördel för ekonomin såsom börsen fungerar i dag. Anledningen till det är flera. Den första är att börsen har förändrats, inte så att institutionen är annorlunda utan därför att skälen till ägandet av aktier har förändrats. Huvudskälet till att äga aktier är att värdet på aktier förväntas ska stiga, inte att ta del av aktieutdelningen, detta har blivit en bivinst. Detta gör att företagen tenderar att tänka mer kortsiktligt än de annars skulle göra om vi inte hade haft den spekulationsekonomi som börsen skapar. Det har blivit alltmer viktigt för företagen att deras aktie ska vara så högt värderad som möjligt. Det har blivit så viktigt att det många gånger gör att företagen gör snabba obetänksamma åtgärder, allt för att aktien ska stiga kortsiktligt. Man talar om ett kvartalstänkande där det gäller att hålla aktiekursen så hög som möjligt. Det är vidare så att vd:n och styrelsemedlemmar mycket ofta har ett personligt intresse av att hålla aktiekursen så hög som möjligt eftersom de själva nästan alltid har egna aktier i företaget.

Än mer allvarlig är att investeringarna på börsen är improduktivt. I stället för att satsa på forskning och investeringar i företagen så sätter man in pengar på börsen, som där ligger och gör ingen nytta. Det enda pengarna egentligen gör i börsen är att se till att aktierna blir dyrare och dyrare så länge strömmen av pengar fortsätter att välla in. Börsen är kapitalisternas ultimata dröm, nämligen att utan någon som helst produktion och ansträngning kunna tjäna stora snabba pengar. Inte att undra över den stora lockelse som ligger däri. Om man genom olika åtgärder kunde få ner spekulationen på börsen, genom t.ex. en omsättningsskatt skulle det vara mycket positivt för ekonomin som helhet.

Det som är fantastiskt med börsen är att svenska folket, genom vilseledande information fåtts att tro, att rikedomen på börsen på något mystiskt sätt skapas av sig själv. Det är rena trolleriet, köp aktier så är du rik om tio år. Man kallar det att spara i aktier och alla förväntas att ” i det långa loppet” bli rikare. Det är nu ingen garanti. Bara för att aktiekursen dramatiskt har ökat sedan åttiotalet så är det ingen garanti att kursen för alltid kommer att stiga. Värdet på en aktie ökar bara om någon är villig att köpa en aktie till ett dyrare pris än den var köpt. Så länge stora institutioner, småsparare och andra placerare fortsätter att vräka in pengar i systemet för att hålla i gång inflationen av aktiekursen så fungerar det. Men vad är det som egentligen säger att detta kommer att vara evigt. All spekulation har en tendens att förr eller senare krascha och så kommer även aktiekursen att göra. Frågan är bara när och hur stor kraschen blir.

Löner och marknadsekonomin

Ja så är det dags igen att skriva om marknadsekonomi. Minns en diskussion med några nyliberaler jag hade på svt:s debattsida om den enligt de själva så rättvisa marknaden. Som vanligt lyssnade de inte på mina argument. Har upptäckt till min glädje att det i varje fall är några som hittat in på min blogg. Jag har ju fått kritik av att jag är besatt av rättvisa, och kanske det, den kritiken tar jag. Vad jag däremot inte tar åt mig är att det skulle vara rena avundsjukan som driver mig. Det är annars nyliberalernas favoritattack att påstå att vi socialister bara är misslyckade figurer som är avundsjuka på de som lyckats här i samhället.

I texten nedan använder jag begreppet borgerlig marknadsideologi. Jag kan tänka mig att en och annan borgerlig reagerar när jag använder det uttrycket i samband med handikappade människor. Jag är medveten om att det finns många borgare som värnar om dessa. Men i verkligheten är det ju på det viset jag skriver och jag tolkar det så att det är en ideologisk skillnad mellan den borgerliga synen och den socialistiska i denna fråga. Så här tolkar jag den "rättvisa" marknaden vad gäller löner.

Vad är egentligen rättvisa. Är rättvisa något eftersträvansvärt eller är det bara ett hinder i utvecklingen i samhället. För mig är det den stora skiljelinjen mellan borgerligt tänkande och ett socialistiskt. Samhället behöver ju många olika sorters arbeten för att fungera. Dessa arbeten värderas olika. Sedan finns det ju människor som av olika anledningar inte kan arbeta. Tillsammans bildar vi ett samhälle och ska dela på resurserna i detta samhälle. Nu är det ju så att dessa resurser delas väldig ojämlikt mellan olika individer och grupper i vårt samhälle. Det är här skiljelinjen uppstår.

Hur värdera de olika individerna och grupperna sinsemellan. I det borgerliga tänkandet så är en stor löneskillnad något som är bra, nödvändigt och rättvist. Detta motiveras framförallt därför att marknaden säger sig kräva detta. Man tänker sig att marknaden genererar en slags automatisk rättvisa. Alla får den inkomst som marknaden anser att de är värda. Tanken är att tillgång och efterfråga även ska styra lönerna. Därmed får själva innebörden av rättvisa löner en annan innebörd. Det är inte längre arbetet i sig själv som värderas utan tillgången och efterfrågan av arbetet.

Nu är det ju så att marknadslönesystemet inte fungerar på detta sätt för låg och medelinkomsttagare. Anledningen till det heter arbetslöshet. För att marknadslöner ska kunna fungera för alla, krävs en arbetslöshet nära noll. I ett idealiskt samhälle utan arbetslöshet skulle marknadslöner kunna fungera någorlunda rättvist. Faktiskt skulle det troligtvis med tiden jämna ut lönerna. Nu vill ju borgerligheten och för all del även socialdemokratin inte ha en noll arbetslöshet (se inlägget om jämviktsarbetslösheten) därför att man då är rädd att inflationen skulle öka. Alltså kan man konstatera att en stor del av jobben (beroende på hur hög arbetslösheten är) inte omfattas av en marknadslön. Om vi nu skulle tänka oss att de nyliberala ekonomerna (borgerliga och de flesta socialdemokratiska) har rätt vad gäller inflationen så faller ju idén om det rättvisa i marknadslönesystemet. Man kan säga att man bekämpar inflationen genom att se till att en stor del av löntagarna inte kommer att omfattas av en marknadsmässig lön.

Sedan har vi de som av olika anledningar inte kan arbeta. Dessa ska enligt borgerliga värderingar ha en låg ersättning därför att de inte anses tillföra samhället något . Marknaden känner ju ingen empati och är därför totalt ointresserad av människor man inte kan tjäna pengar på, antingen som konsument eller löntagare. Till och med marknadsliberalerna inser att man inte kan låta sjuka och handikappade människor svälta ihjäl, och att samhället måste gå in här och justera det som marknaden inte klarar av. I den borgerliga marknadsideologin ska ju folk värderas utifrån vad marknaden anser att folk är värda, så hur värdera de människor som står utanför marknaden. Jo man antar helt enkelt att de tillhör bottenskiktet av marknaden och ska därför ha en inkomst därefter. När borgarna sänker sjukersättningarna så är det bara ett led i denna ideologi. Talet om att det måste löna sig att arbeta är i själva verket en konsekvens av denna åskådning.

När det gäller den stora gruppen pensionärer (puh vilket svårt ämne) så hoppas jag kunna återkomma.

Det orättfärdiga med marknadslöner ligger i det faktum att arbetsmarknaden är begränsad och att arbetslösheten gör att många jobb undervärderas. Dessutom är det en myt att marknadsekonomin på något sätt skapar en automatisk rättvisa. Alla beslut fattas ju av människor och inte av marknaden. Det är sant att alla beslut tillsammans kan sägas utgöra en sorts marknad. Men det är lika sant att marknaden är odemokratisk. Ju högre upp i hiarkin och ju mer ekonomisk makt man har desto mer kan man påverka marknaden, Att den kapitalistiska marknadsekonomin fördelar de gemensamma tillgångarna vi har så väldigt ojämnt, tycker jag räcker som skäl för att man ska kritisera systemet, oberoende vad ekonomerna än säger. Tanken att samhället måste vara mycket ojämlikt för att fungera på bästa sätt köper jag inte. Det är i stället en indikation på att något är galet i samhället.

Big bang teorin

Jag tänker nu ta upp ett svårt ämne nämligen Big bang teorin som ju idag är den ledande teorin hur allting startade. Om man läser populärvetenskapstidningar får man det intrycket att det är en absolut sanning och att bevisen för dess riktighet är överväldigande. Jag läser populärvetenskap så fort jag kommer åt, och varje gång jag läser om Big bang känner jag en frustration och irration över dagens kosmologer som i mitt tycke saknar den ödmjukhet som gårdagens forskare hade. Nu ska man kanske inte dra alla över en kam och generalisera. Det kan mycket väl vara så att populärpressen framställer saken felaktigt, men när man läser där får man intrycket att det är så.

Men Big bang teorin har allvarliga svagheter, den mest självklara är att den förutsätter att något kan skapas ur ingenting. Anhängarna erkänner själva att de inte har en aning hur det skulle tänkas gå till. Vidare så säger Big bang teorin att det måste finnas en given mängd massa i universum för att materien skall kunna hållas samman. I annat fall skulle inte materien kunna klumpa ihop sig för att forma galaxer och stjärnor. Nu tyder alla observationer på att universums massa inte ens är i närheten av den totala mängd som borde existera för att kunna hålla ihop universum. Så därför har man satt in något som kallas mörk materia för att allt ska stämma, ingen har dock observerat någon mörk materia och man vet inte ens vad det kan tänkas bestå av.

Men vi struntar i det och kollar i stället på vad som talar för teorin. Först har vi en likformlig rödförskjutning i alla riktningar. Ju längre bort vi ser ju större är rödförskjutningen. Detta ses som en dopplereffekt av att universum expanderar likformligt, vilket tas som bevis för att universum en gång måste ha sitt ursprung i en enda punkt som på något sätt exploderat. Ett annat bevis är den bakgrundsstrålning som härrör från den värmestrålning som finns i varje riktning i universum och som är 2,75 grader kelvin. Denna värmestrålning antas härröra från Big bang. Ytterligare en sak som sägs tala till Big bang teorins fördel är det s.k. heliumproblemet. Endast Big Bang sägs kunna förklara att helium finns i så stora mängder i universum och är så väl utspritt eftersom heliumet enligt denna teori huvudsakligen bildades vid denna händelse.

Nu kommer vi till det som irriterar mig och gör att jag ibland inte ens orkar läsa om saken. De som kritiserar teorin hänger upp sig på ovan bevis som talar för teorin och försöker hitta alternativa förklaringar för t.ex. orsaken till den rödförskjutning som observeras. Anhängarna säger å andra sidan att endast Big bang teorin kan förklara dessa uppräknade saker. Min irritation bygger på det faktum att även om teorin i huvudsak är rätt så säger den absolut inte någonting annat, än att det en gång i tiden varit en ansamlig av materia vid en punkt, och att det förmodligen inträffat någon slags explosion där. Än sen då. Hur kan man dra de slutsatser man gör av detta. Hur kan man så självsäkert påstå att ingenting fanns före Big bang bara för den sakens skull. Vad vet vi idag säkert vad som händer med materia som blir så oerhört sammanpressad som materian måste ha varit vid tiden för Big bang? Det kan finnas andra alternativ till den singularitet och oändliga täthet som man talar om. Kanske massa förvandlas till ren energi vid en så stor sammanpressning. Anhängarna av teorin säger sig inte veta hur det såg ut eller vad som orsakade Big bang, det enda man är säker på att det fanns ingenting före.

Det som är poängen i mitt resonemang är att om det fanns något före Big bang så faller hela Big bang teorin som förklaringsmodell till skapare av allt. Då blir bara Big bang en konsekvens av något annat. Varför kan man inte tänka sig Big bang som en ”lokal” händelse. Det kanske finns många universum. Vi kan kanske inte ens kan vara 100 % säker på att allt vi ser med de nya superteleskopen är ”vårt” universum. Kanske vårt universum krockar med ett annat universum någon gång i en av eoner avlägsen framtid. Visst jag fantiserar men finns det i dag någon hållbar vetenskapligt skäl till att mina fantasier är mindre trolig än Big bang anhängarnas. Nu finns det kosmologer som är av den uppfattningen att det är meningslöst att spekulera vad som var före Big bang, eftersom, som man säger, vi kan aldrig få reda det. Men det tycker jag är fel utgångspunkt, i varje fall ur filosofiskt synpunkt. Det ju en oerhörd stor skillnad huruvida något skapats ur ingenting vid en gigantisk explosion eller om det kan finnas en annan förklaring.

Jag måste förtydliga att en religiös förklaring av saken inte gör det lättare. En tro på en skapare till allt gör faktiskt saken bara värre. Det förutsätter ett väsen som måste vara något oerhört. Till slut kommer man i alla fall man till en punkt då man måste förklara hur den guden blev till. Det vanliga resonemanget bland religiösa att gud alltid funnits måste vid en nykter analys te sig som mycket mer osannolikt än att världen alltid funnits. Om man skulle filosofiskt analysera de möjligheter står till buds i denna fråga så kan bara fyra alternativ finnas. 1: allt har skapats ur ingenting. 2: en allsmäktig gud som alltid har funnits har skapat allting. 3: en eller flera gudar skapas ur ingenting som därefter skapar världsalltet. 4: världen har aldrig skapats utan har alltid funnits, Ingen av alternativen verkar trolig men ändå måste något av alternativen vara rätt eftersom världen uppenbarligen finns. Det alternativ som jag väljer är att tro på är det senaste. Jag måste i min ödmjukhet säga att det ligger utanför min fattningsförmåga att förstå hur något kan ha funnits jämt, det är bara det att de andra alternativen är värre.

Kapitalism socialism och EU

Kapitalismen eller marknadsekonomin anses i dag vara överlägsen alla andra samhällssystem. Beviset på detta sägs vara öststatskommunismens sammanbrott i början av nittiotalet. Efter detta sammanbrott säger sig borgerligheten liksom socialdemokratin att detta är det slutgiltiga beviset på att endast en fri och obunden marknad kan skapa en fungerande välfärd. Tanken bakom detta är att en ovanifrån central och styrd produktion skapar en stelnad byråkrati som i slutändan gör att produktionen minskar. Nu kan man ju fundera en smula om detta verkligen är ett bevis på att kapitalism verkligen är det enda rätta systemet. För det första var öststatskommunismen en diktatur. Att ett ofritt samhälle som inte tillåter någon opposition eller kritik av något slag, skulle kunna skapa ett välfärdsamhälle tycker jag låter orimligt. Man kan ju bara tänka sig vilken hämsko detta måste ha varit i det rådande klimatet för alla inblandade i ekonomin och produktionen. Att ekonomin gick ner och att öststaterna hela tiden halkade efter väst vad gäller välfärd är ställt utom allt tvivel. Men frågan är om det berodde på kapitalismens överlägsenhet gentemot socialismen eller om det berodde på den diktatur och ofrihet som den påstådda socialismen verkade i.

Att påstå att frånvaro av kapitalism automatiskt skapar en form av diktatur är ett av det främsta argumentet som borgerligheten plus socialdemokratin har för att vidmakthålla kapitalismen. Friheten och demokratin är ju viktigast av allt för oss västerlänningar. Påståendet leder till att om man är emot ett kapitalistiskt samhällssystem så anses man vara för diktatur. Det som är konstigt i sammanhanget är att sovjetunionens fall ledde till att sanktionera ett mindre mått av jämlikhet i samhället. Man tänkte ungefär så här. Om nu socialismen visade sig vara så dåligt i förhållande till kapitalismen borde ju mer kapitalism bli bättre. Sålunda är en socialistisk värdering som jämlikhet dåligt. Vidare är varje inskränkning mot den fria marknaden dålig eftersom det ger mindre kapitalism.

Fördelningen av vår gemensamma produktion har sedan nittiotalet dramatiskt förändrats. Kapitalägarna har tagit en mycket större del av vår gemensamma kaka, den offentliga sektorn har fått en betydande minskning av densamma. Skillnaden mellan levnadsstandaren mellan olika grupper i samhället har ökat dramatiskt. Att kritisera allt detta ses som ett angrepp mot den fria marknaden och anses dåligt. Socialdemokratin av i dag säger sig visserligen inte tycka om allt detta men säger att det inte går att göra så mycket åt saken, eftersom man då måste inskränka på den fria marknaden, och det är ju inte bra. Det verkar i nuläget vara så att så länge ingen behöver svälta ihjäl så är allt ok. Annars verkar det inte finnas någon gräns för hur ojämlikt samhället kan få bli. Det allmänna resonemanget är alltså att det inte går att göra någonting längre vad gäller många grundläggande politiska frågor. Det paradoxala i kråksången är att det anses skadligt för ekonomin om man försöker göra något åt dessa problem. Sålunda sägs att fattiga blir än mer fattig om man försöker lindra deras fattigdom genom att omfördela den gemensamma rikedom vi skapar.

EU är ett kapitel för sig vad gäller dessa frågor, och ena sidan kan man hävda att det är bra för freden och miljön att Europas länder förenas, samtidigt som man se det som ett gigantiskt nyliberalt projekt som ska se till att permanenta det kapitalistiska klassamhället. Varje land inom EU skulle straffas om man skulle tänkas vilja göra någon form av inskränkningar mot kapitalisterna. Det är detta som är det stora demokratiska problemet. Anta att ett land skulle rösta fram ett parti som har på sitt partiprogram att man ska reglera valutan. EU skulle då omedelbart reagera och säga att detta är mot den fria rörelsen av tjänster och kapital. Den enda möjligheten ett sådant land skulle ha för ett genomförande av detta är att gå ur unionen, vilket givetvis skulle bli svårt att genomföra utan störningar i ekonomin. De länder som har euron som valuta kan över huvud taget inte ens tänka sig att hysa något parti som har ett sådant förslag i sitt partiprogram så länge man är medlem i unionen.

EU gör att ländernas möjligheter till en självständig ekonomisk politik försvagats avsevärt. Ur ett jämlikhetsperspektiv är den enda möjligheten till ett rättvisare och jämlikare samhälle ett mer progressivt skattesystem. Tyvärr har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar gjort tvärtom så att skillnaderna i levnadsstandarden har ökat dramatiskt mellan olika grupper. Socialdemokraterna liksom en del ur vänsterrörelsen hävdar att lilla Sverige inte ensam kan ta upp kampen mot den multinationella kapitalismen och att det därför är nödvändigt med en europeisk union som kan hävda sig bättre. Det ligger något i detta, men problemet är bara att alla förordningar och lagar som EU hittills kommit med vad gäller ekonomin bara har syftat till att skydda och permanenta det kapitalistiska klassamhället. Hela EU:s ekonomiska tänkande är nyliberalt, och det är svårt att se att någon förändring skulle vara möjligt.

Så vad ska en demokratisk socialist göra som vill ha ett jämlikt samhälle göra? Som jag ser det finns idag bara en väg att gå, nämligen skattevägen. Det är i dagsläget det snabbaste och bästa sättet att skapa ett rättvisare samhälle. Vart politiken på lång sikt tar vägen är svårt att säga, för tillfälligt så är det högeridéerna som är på modet, men det kan ändras snabbt. För en demokratisk socialist som jag, tror och hoppas jag givetvis på ett mer humanistiskt och solidariskt samhälle.

Den första schackvärldsmästaren

Ett av mina intressen är schack så därför kommer jag att skriva lite om schack här på min blogg. Denna första del är en liten sammanfattning av tiden före första VM fighten och den första VM matchen som jag efter ett visst letande hittat på olika ställen på webben. Det som var intressant när jag letade var att uppgifterna ibland går isär. Sålunda kan man läsa att Steinitz lärde sig schack vid tolv års ålder på vissa ställen medan det på andra ställen, bl.a. Collijns lärobok i schack står att han redan som liten gosse var traktens bästa schackspelare. Jag tror dock att det i huvudsak är korrekta uppgifter jag förmedlar.

Paul Morphy, som besegrade Anderssen år 1858, var född den 22 juni 1837. Redan som barn visade han en kollosal begåvning för schackspelet; så t.ex. vann han endast 13 år gammal över den bekante ungerske schackmästaren Löwenthal. År 1857 begav sig Morphy till New York för att delta i den stora turnering som skulle äga rum där. Han erhöll l:a pris, och han vann överlägset. Av hundra partier mot Amerikas bästa spelare förlorade han endast tre, och man kan därför inte heller förvånas över att de ansåg honom nästan oövervinnerlig eller åtminstone den mest farliga rival för de allra största mästarna i Europa. På sommaren år 1858 anträdde Morphy sin resa till den gamla världen. Efter att i Eng­land ha besegrat Bird, Löwenthal, Owen m.fl. fortsatte han till Paris, som skulle få bevittna ännu mera glänsande segrar, nämligen över Harrwitz och Anderssen. Han hade härmed visat sig vara oemotståndlig, och fastän han blott en kort tid innehade schack­tronen går han till historien som den oslagbare. Det som var karaktäriserande för hans spelsätt är på det sätt vilket han förstår att snabbt bringa sina pjäser till ett kraftigt samspel och sina geniala angreppsidéer. Betraktar man de spelöppningar, han valde, så framgår, att han mest använde Evansgambit och Kungs­gambit, stundom omväxlande- med övriga öppna spel, men däre­mot ytterst sällan det slutna spelsättet.

Efter ännu en kort vistelse i London återvände Morphy 1859 till New York, där han av sina landsmän mottogs på ett nära nog furstligt sätt. Det var dock tyvärr den sista hyllning, de skulle få ge honom. Han förföll nämligen rätt snart i en depression, var­ifrån han inte kunde botas, och dog år 1884. Sedan Morphy dragit sig tillbaka från schackspelet, återintog Anderssen naturligtvis sin forna ställning. Under denna, den andra perioden av sin regering, fogade han en ny seger till de förra, i det han år 1862 åter i London erövrade l:a priset. Bland andra framstående deltagare böra nämnas två av dåtidens främsta mäs­tare, Steinitz och Blackburne, samt L. Paulsen, Owen, O. A. Mae. Donnell, Dubois och Löwenthahl. I matcher besegrade han ung­raren Kolisch och österrikaren Neumann, båda synnerligen fram­stående mästare. Steinitz utmanade Anderssen år 1866 på en match, och med utgången där blev Anderssen för all framtid avsatt.

Wilhelm Steinitz föddes den 18 maj 1836 i Prag. För schackspelet visade han tidig begåvning och ansågs redan som gosse för sin födelsestads bästa spelare. År 1858 lämnade han Prag och gick in som elev vid polytekniska skolan i Wien. Eftersom han levde under sär­deles knappa omständigheter, var han inte i stånd att köpa sig ett schackspel. Men bättre brödlös än rådlös, tänkte Steinitz, och där­med tog han ett pappersark, varpå han målade de 64 fälten och skar sedan till 32 olikfärgade kort, på vilka han skrev Kung, Dam, Torn, etc. och så övade sig den blivande världsmästaren.

Som fattig student i Wien upptäckte han att han kunde tjäna pengar genom att spela schack på de olika schackkaféerna i staden. Han blev snabbt en av Wiens bästa spelare och han utvecklade en första vetenskaplig schackteori som analytiskt förklarade schackspelet. Steinitz schacktaktik utmärktes främst av positionsspel där man inte eftersträvar snabba angrepp, utan istället successivt kultiverar små fördelar. Steinitz ansåg att sunt försvarsspel var mer givande än angreppsspel. Med tiden blev han den klart bäste och lysande schackstjärnan i Wien och vid en ålder av 26 år var han professionell schackspelare som tjänade pengar på sitt spelande. Han var den förste schackspelaren som tog betalt för sitt spelande.

Steinitz gjorde sitt inträde i Wiener Schachgesellschaft med att blint besegra två goda klubbmedlemmar. Det berättas, att, medan han uppmärksamt följde ett parti, så skulle presidenten ha frågat honom, om han verkligen förstod spelet. Åh ja, svarade Stei­nitz, och jag spelar också blint. Ögonblickligen erbjöd sig två av de närvarande spelarna, herr Niclaus falkbeer och en herr N. N., att pröva den, som de ansåg, alltför stöddige herrn och visa honom, att det inte var så enkelt, som han tycktes inbilla sig. De skulle dock snart komma på andra tankar, ty Steinitz vann båda partierna med lätthet och allt sedan dess blev Steinitz en eftersökt motståndare. Bland dem, som han brukade spela med, dock alltid med springarförgåva var också en rik bankir, Epstein, om vilken följande roliga anekdot berättas. Steinitz funderade längre än vanligt på ett drag, varför Epstein kände sig föranlåten att med ett mindre vänligt Nå?! ge ett uttryck åt sin otålighet. Steinitz svarade med att ögonblickligen göra sitt drag. Strax där­efter kom Epstein i en dålig ställning, och nu var det han, som behövde tänka. Steinitz väntade länge, men tog slutligen revansch genom ett sarkastiskt Nå?! Bankiren blev alldeles ursinnig och utropade: Herre, vet ni vem jag är. Ja, svarade Steinitz lugnt, på börsen är ni Epstein, men här är det jag som är Epstein. Vid Wienerklubbens turneringar utmärkte sig Steinitz alltid. Så t.ex. blev han år 1859 trea, år 1860 tvåa och år 1861 vann han första pris. Under dessa år hade han även tillfälle att spela myc­ket med herr Hamppe, vilken då för tiden var Wiens starkaste spelare Till följd av bröstlidande och svaga ögon fick Steinitz lov att uppge teknologbanan. Han bestämde sig i stället för att bli journalist och inträdde som medarbetare i Constitutionelle Österreichische Zeitung.

År 1862 for han till Londonturneringen för att representera Österrike där han blev sexa i den av världseliten besatta turneringen, vann gjorde Adolf Anderssen Efter turneringen bestämde han sig för att stanna i England eftersom de flesta och bästa spelarna fanns där. Efter flytten till England bytte han namn från Wilhelm till William. År 1866 besegrade han Adolf Anderssen i en match med 8 vinster 0 remier och 6 förluster. Matchen var inte en VM fight. På den tiden var världsmästerskap inte påtänkt men Steinitz ansågs efter den matchen vara världens starkaste spelare vilket underströks ytterligare när han 1868 vann turneringen i Aachen. Men 1870 vann Anderssen den stora turneringen i Baden-Baden och frågan om vem som var världens starkaste spelare blev på nytt en omdiskuterad fråga. 1871 besegrade Zukertort Anderssen i en match och 1872 vann Steinitz över Zukertort i en annan match.
Om man tittar på de matcher och turneringar Steinitz spelade så finner man att han var överlägsen dåtidens spelare, detta gäller i synnerhet om man tittar på de tvekamper han genomförde mot olika motståndare. Alltsedan sin seger över Anderssen (1866) och ända till 1894 var Steinitz i matcher obesegrad.





År motståndarens siffra först därefter ev. remier sist Steinitz poäng
1866 Anderssen 6 0 8
1866 Bird 5 5 7
1867 Fraser 1 1 3
1870 Blackburne 1 0 5
1872 Zukertort 1 4 7
1876 Blackburne 0 0 7
1882 Martinez. 0 0 7
1882 Martinez 1 3 3
1882 Sellman 0 2 3
1883 Mackenzie 1 2 3
1883 Golmayo 1 2 8
1883 Martinez 0 2 9
1885 Sellman 0 0 3
1886 Zukertort 5 5 10
1889 Tschigorin 6 1 10
1889 Carvajal 1 0 4
1889 Golmayo 0 0 5
1889 Vazquez 0 0 5
1891 Gunsberg 4 9 6
1892 Tschigorin 8 5 10

Såsom ovanstående tabell visar var det bara Morphy och Staunton bland de större mästarna han inte mötte. Staunton som vid den här tidpunkten var för gammal hade troligtvis inte ens i sin krafts dagar kunnat mäta sig med Steinitz. Hur det skulle ha gått vid en match mellan Morphy och Steinitz förblir en obesvarad fråga. Det flesta av dåtidens schackmästare höll dock Steinitz högre. Dock, Morphy var en oerhörd stark och genialisk angreppsspelare så man kan inte veta säkert hur det skulle ha gått.

Anderssen dog 1879 och Steinitz och Zukertort blev därefter de främsta att kandidera till titeln världens starkaste spelare. De närmaste åren efter spelade Steinitz inte så mycket men skrev under den tiden den världsberömda theories of chess. Där klargjorde Steinitz att det teoretiskt var omöjligt att vinna om motståndaren inte gjort något feldrag. En självklarhet i dag men på den tiden trodde man att man kunde vinna genom geniala angreppsdrag och offer utan att motståndaren gjort något egentligt feldrag.1883 var både Steinitz och Zukertort med i turneringen London International Tournament där 14 av världens bästa spelare deltog. Det blev för övrigt den första turnering som använde sig av schackklockor. Zukertort spelade strålande och vann 22 av de 23 första partierna och säkrade därmed första platsen i den 26 omgångar långa turneringen. När första priset var i hamn tappade han både orken och koncentrationen och förlorade de tre sista partierna men vann med hela 3 poäng före Steinitz som blev tvåa.

Kort efter denna turnering flyttade Steinitz till USA. Man började tala om att arrangera en första världsmästarmatch och de naturliga utmanarna var givetvis Steinitz och Zukertort. Därefter började de ett bråk om var matchen skulle äga rum. Slutligen kom man överrens om att matchen skulle spelas i USA. Måndagen den 11 januari 1886 startade så den första VM fighten i schack. Den första delen skulle spelas i New York där man skulle spela tills någon fått fyra poäng. Därefter skulle man flytta till St Louis där man skulle spela tills någon vunnit 3 partier mer än motståndaren. Därefter skulle finalen avgöras i New Orleans där den som först kom upp till 10 poäng skulle segra.

Zukertort som efter sin triumf i London var lite grann av favorit till segern trots att han hade förlorat bägge matcherna som han och Steinitz spelat tidigare. Han ledde också med 4-1 efter första delen. Men efter första delen svek nerverna för Zukertort. Stora krafter och järnnerver fodras för att under åtta timmar under den allra största själsansträngning sitta still framför ett schackbräde. Det hade inte Zukertort. Det är möjligt att utgången hade blivit en annan om de hade fått mer vila mellan partierna. Efter den första delen började Zukertort att svikta och efter St Louis var ställningen 4 segrar var och en remi. I finalomgången var ställningen efter 15 omgångar 6 segrar för Steinitz 5 segrar för Zukertort och fyra remier. Därefter kollapsade Zukertort fullständigt och fick endast en remi på de 5 sista partierna, därmed blev Steinitz den första världsmästaren i schack. Zukertort återvände till England som en bruten och skröplig man och dog två år efter i en hjärnblödning, endast 46 år gammal.

Steinitz förlorade så småningom VM titeln till Emanuel Lasker 1894 med 12 - 7. Vid returen 1896 blev resultatet 12,5 - 4,5, där hans försämrade hälsa gjorde att han inte kunde göra sig själv rättvisa. Hans ekonomiska situation gjorde att han var tvungen att fortsätta tävlandet trots att hans mentala hälsa var i dalande, möjligtvis led han av syfilis. Han hamnade till slut på mentalsjukhus där han dog år 1900 utfattig och i en tragisk misär.

Läs även andra bloggares åsikter om Schack

Vänsterpartiet och partiprogrammet

Var inne på vänsterpartiet hemsida och studerade deras partiprogram och slogs av den allmänna hållningen man har i olika frågor. Jag menar den brist på konkreta politiska förslag som man har. Visst man har många åsikter om saker och ting men man säger inte mycket hur det ska gå till att realisera sina åsikter. Så t.ex. skriver de: Vår ekonomiska politik syftar till att ändra maktförhållandena i samhället, utvidga och fördjupa det demokratiska inflytandet och säkerställa en långsiktigt hållbar och rättvist fördelad välståndsökning: Men hur de ska bete sig för att nå dit lyser med sin frånvaro. Hur har man tänkt sig det ska gå till att ändra på maktförhållandena i samhället? Det måste ju vara vara oerhört viktigt för väljarna att veta hur man ska gå till väga. Tänker man sig att via lagstiftningen tvinga kapitalisterna att släppa ifrån sin makt eller är det någon annat sätt man tänker sig. Tänker man återreglera marknaden? Ska man ändra på skattesystemet och i så fall hur? Hur ska man fördjupa det demokratiska inflytande? Man måste väl ha en politisk plan hur man ska realisera sin politik. Att bara rent allmänt skriva hur man önskar sig att samhället borde se ut är inte politik, politik är väl förslag till förändring, inte önsketänkande.Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet Se bloggkarta Njurundabommen http://bloggkartan.se/registrera/16107/njurundabommen

Frihet

Frihetsbegreppet kan ju nalkas från olika synsätt, t.ex. filosofiskt. Jag tar här upp den politiska friheten. Att Sverige har ett stort mått av frihet jämfört med många andra länder får inte glömmas bort. Likväl finns stora frihetsproblem här. Många kanske tycker det är ett i-landsproblem men faktum är att många svenskar känner ofrihet i framförallt sin vardag.

Låt oss först konstatera att total frihet inte existerar i något civiliserat samhälle och inte kan det. Ett totalt fritt samhälle skulle innebära laglöshet, barbari och kaos. Ett samhälle måste ha lagar för att fungera och för varje lag man stiftar kan man säga att man inskränker friheten. Vi har sålunda inte frihet att klippa till vem vi vill på käften eller köra 200 km/t på motorvägen för att bara nämna några saker som inskränker friheten. Frihet förknippas oftast med friheten att få ha en egen åsikt eller att få framföra sina åsikter fritt samt att få rösta på vem eller vilka man vill. Men friheten kan också beskrivas som en maktfaktor eller inflytande i vissa fall. Friheten är också en ekonomisk fråga, ju mer pengar man har desto större är friheten. Friheten kan också vara något som jag vill döpa till antagonistisk frihet, d.v.s. ökad frihet för en del kan ge minskad frihet, mindre makt eller andra försämringar för andra. Likväl som man kan tala om den antagonistiska friheten kan man tala om den antagonistiska ofriheten. Alla lagar som förbjuder en att göra saker och ting kan man säga är antagonistisk ofrihet. Man skulle också kunna säga att frånvaro av lagar som man anser berättigade och nödvändiga skulle kunna vara en antagonistisk frihet. Med detta vill jag säga att frihet inte alltid är positivt och att ofrihet inte alltid är negativt.

Den antagonistiska friheten är sällan något som förs fram i debatten när man diskuterar frihet. När man från högerhåll talar om frihet är det ofta en antagonistisk frihet man talar om, trots att man gör sitt bästa för att dölja det. När man talar om att företagen måste få större frihet och att facken har för stor makt är det ett bra exempel på detta. Överhuvudtaget kan man säga att den fria marknadsekonomin har en massa sådana olika problemställningar att ta hänsyn till. När man avreglerade valutan så innebar det en mycket större frihet för kapitalägarna som fritt kunde föra ut valuta, sälja eller köpa företag efter behag samtidigt som löntagarna blev helt i händerna på aktieägarna vad gäller utflyttning eller försäljning av företag . Vidare så minskade det den folkvalda regeringens möjlighet att driva sin egen ekonomiska politik. En helt avreglerad marknad är ungefär som ett land utan lagar. Nu är inte marknaden helt fri, den skulle inte fungera då. Men jämförelsen är relevant. Marknadsliberalernas skrik efter mer frihet kan ses i ljuset som en antagonistisk frihet. Avsaknaden av regleringar (lagar) i marknadsekonomin är ofta antagonistiska friheter där konsekvenserna av marknadens aktörers frihet får negativa följder för andra.

En mycket viktig del av frihetsbegreppet har att göra med vilken ekonomisk situation man befinner sig i. Hur många av Sveriges löntagare som varje dag går till sitt arbete trots att de hellre skulle vilja vara hemma kan man bara gissa sig till. Bristen på inflytande över den egna arbetssituationen har i det sammanhanget en stor skuld till att många vantrivs på sina jobb. Detta gäller i synnerhet låglönejobben. Många ser inget alternativ utan är tvungen att trots vantrivsel och dålig lön fortsätta sin anställning. Det enda alternativet som står till buds är många gånger arbetslöshet med en ännu sämre ekonomi som följd. Man kan fråga sig hur stor frihet en sådan lågavlönad har egentligen, som mot sin vilja tvingas till sitt arbete varje dag för att klara livets nödtorv. Nu kanske många tycker jag överdriver men jag tror inte jag gör det, åtminstone tidvis är jag övertygad om att många upplever det som tvång att arbeta. Alla arbeten som utförs är ju nyttiga (det finns ytterst få onödiga arbeten) och nödvändiga för att samhället ska fungera. Därför kan man fråga sig varför man ingenting gör åt dessa problem (se inlägget om arbetslösheten). Det är inte troligt att borgare och högersossar vill göra något åt det så länge det finns ett överskott av löntagare som är villig (tvungen) att ta dessa arbeten. Det är billigare och lättare med arbetslöshet än att göra jobben mer attraktiva.

Att man kan omsätta pengar till frihet är det väl ingen som kan förneka. Man kan med andra ord mäta friheten med hur mycket pengar man har. För en person med mycket pengar är livet bra mycket enklare än en med lite. Med pengar på fickan kan man få hjälp med det mesta medan en mindre lyckligt lottad måste göra det mesta själv, om nu den personen överhuvudtaget kan göra någonting utöver livets nödtorv. Det absolut viktigaste medlet för att nå frihet heter pengar. Och att skillnaden verkligen är stor kan man ju på ett enkelt sätt konstatera genom att se hur klassamhället genererar stora ekonomiska ojämnlikheter. Nu kan man fråga sig varför det i ett civiliserat rättsamhälle ska vara sån stor skillnad mellan individers frihet.Läs även andra bloggares åsikter om Frihet

Arbetslösheten och nairuteorin

I nedan text använder jag benämningen nyliberal för att åskådliggöra skillnaden mellan synsätten på ekonomin som nuvarande borgerliga och socialdemokratiska partier har och synen som t.ex. Palme och Sträng hade på sin tid. Vad nyliberalismen egentligen är kan ju annars diskuteras.

När borgarna talar om att sänka arbetslösheten bör man ha i åtanke följande. Den borgerliga regeringen anammar helt den s.k. nairuteorin eller jämviktsarbetslöshetsteorin som den också kallas, och som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps. Det hela går ut på att arbetslöshet sägs minska inflationen. Genom den s.k. nairu-nivån säger man sig kunna att på ett vetenskapligt sätt räkna ut vad som är en lämplig arbetslöshet. Om arbetslösheten sjunker under en viss nivå (nairunivån) så säger man att risken för mer inflation ökar. Nu är det inte arbetslösheten i sig som man anser vara bra mot hög inflation. Nej det som är viktigast är själva konkurrensen om jobben. Och då är det viktigt att arbetslöshetsersättningen inte är för hög. Om man har låg a-kasse ersättning, dålig ekonomi och mår allmänt dåligt av att vara arbetslös så tänker man sig att den arbetslöse anstränger mer för att få ett jobb. Därmed ökar konkurrensen om jobben och håller ner lönerna. På så sätt kan man hålla inflationen i schack. Därmed gör de arbetslösa en stor nytta för att hålla nere inflationen. Den enda vägen att minska arbetslösheten med bibehållen naurinivå (för att hålla inflationen i schack) är att sänka lönerna eller att de nya jobben som skapas är tillräckligt dåligt betalt för att inte påverka konkurrensen om "de vanliga jobben". Och för att kunna skapa nya mycket lågavlönade jobb ju måste A-kassersättningen sänkas rejält för att de arbetslösa ska söka de nya jobben.

Så här skriver anhängarna själva: att det i varje tidpunkt finns en bestämd jämviktsarbetslöshet som ekonomin rör sig mot. I genomsnitt över konjunkturcykeln måste ekonomin befinna sig vid denna jämviktsarbetslöshet om inflationen ska förbli stabil: vidare, Phelps hypotes innebär att det på lång sikt – när den faktiska inflationen också blir den inflation som man förväntar sig – inte kommer att finnas något samband alls mellan inflation och arbetslöshet. Arbetslösheten på lång sikt, den så kallade jämviktsarbetslösheten, bestäms av hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar. Penningpolitik och annan stabiliseringspolitik kan därför bara påverka de kortsiktiga svängningarna i arbetslösheten, men inte den långsiktiga arbetslöshetsnivån. Om man genom penning- och finanspolitik systematiskt försöker hålla arbetslösheten lägre än jämviktsarbetslösheten blir följden en ständigt stigande inflation.Den rigida arbetsrätten ställer till det för Sverige. Det anser OECD:s chefekonom Jean-Philippe Cotis som tillsammans med nobelpristagaren i ekonomi, Edmund Phelps, diskuterade tillväxt, strukturreformer och inte minst arbetsrätten

Så här skriver ekonomen och nyliberalen Klas Eklund. Igår noterade jag förövrigt en liten intressant artikel på Sveriges Radios hemsida där Phelps kritiserar fackförbunden. För att lyckas med att pressa ned arbetslösheten krävs förändringar av arbetsmarknadspolitiken, men fackförbunden är det stora problemet eftersom de inte vill ha några förändringar menar Phelps. "Fackföreningarna är mäktiga och agerar bromsklossar. Så, vad har Edmund Phelps, de tidigare nobelpristagarna Milton Friedman och F A Hayek, författaren Johan Norberg, politikern Fredrick Federlay och jag gemensamt? Vi förespråkar alla liknande arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknads politik som bland annat går ut på att avreglera arbetsmarknaden. Så här sa Phelps i Almedalen. Jag har inget emot att staten satsar pengar på att få de arbetslösa tillbaka på arbetsmarknaden. Men det är också bra att de arbetslösa känner pressen att de måste skaffa ett jobb snart. Ett sätt är då att de vet att ersättningen försvinner på sikt

Man kan inte låta bli att undra om de medvetet skriver så krångligt att det ska var så svårtolkat som möjligt samtidigt som texten ger ett sken av att vara vetenskapligt upplagt. Om man nu skulle ta och analysera vad de faktiskt menar. Vi kollar följande påstående., Phelps hypotes innebär att det på lång sikt – när den faktiska inflationen också blir den inflation som man förväntar sig – inte kommer att finnas något samband alls mellan inflation och arbetslöshet. Arbetslösheten på lång sikt, den så kallade jämviktsarbetslösheten, bestäms av hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar. Enligt klassiskt ekonomisk teori finns ett samband mellan arbetslöshet och inflation. Det nya nu enligt anhängarna av teorin är att som man skriver, att när den faktiska inflationen blir som man förväntat sig kommer det inte att finnas något samband mellan inflation och arbetslöshet. Om den faktiska inflationen däremot skulle öka mer än förväntningarna av den skulle alltså arbetslöshen spela en roll i sammanhanget. Vad är skillnaden? Man har alltså en förväntan på inflationen och försöker att se till att den faktiska inflationen inte blir större än den förväntade. Då kan man ju fråga sig vad som styr förväntningarna av inflationen. Om man nu anser att löneökningar leder till hög inflation och vill ha en så låg inflationsförväntning som möjligt måste man ju göra något åt löneökningarna. Det är knappast troligt att anhängarna av teorin vill ha en förväntning av hög inflation. Så vad gör man? Jo man ser till att arbetslösheten är ”lagom” hög för att hålla nere lönerna. Alltså finns det ett samband ändå mellan inflation och arbetslöshet. Vad man menar med hur arbetsmarknaden och andra marknader fungerar är att man vill avreglera arbetsmarknaden och försvaga facket. Man vill att företagen ensamma ska få bestämma lönebildningen utan några besvärande kollektiva löneavtal. Detta skulle dock bli mycket svårt att genomföra utan en ”lagom” stor arbetslöshet. Med ingen eller låg arbetslöshet skulle företagen bli tvungen att konkurera med varandra om arbetskraften.

En underlighet med teorin är att företagens vinster inte anses påverka inflationen. Vi kan tänka oss följande. Ett företag höjer sitt pris på en vara med 5 %. Om företaget genom den höjda vinsten som detta genererar skulle höja lönerna med motsvarande så anses det öka inflationen. Om företaget däremot skulle lyckas behålla vinsten istället så menar man tydligen att detta inte påverkar inflationen. Varför skulle man annars vara så tyst när det gäller företagens vinster kontra inflation? Att det sedan är en mängd andra saker som påverkar inflationen tycks man ta ganska lätt på. Är det ett nytt sätt att se på inflation som man infört? Det är en ensidig inriktning på löner, och alla förslag går i stort sätt ut på att hålla lönerna nere, försvaga facket, försämra arbetsvillkoren samt ge sämre arbetslöshetsskydd. Det är i sanning en utomordentlig tröst för de rika att veta, att ojämlikhet och dåliga arbetsförhållanden, samt låg eller ingen arbetslöshetsersättning är vetenskapligt bevisat bra och nödvändigt. Nu behöver de ju inte känna någon skuld för att de är rika, och att lågavlönade och arbetslösa är fattiga.

Sammanfattningsvis är alltså drömscenariot för anhängarna av teorin följande. En svag fackförening där företagen efter behag kan bestämma lönebildningen och arbetsförhållanden samt en tillräkligt hög arbetslöshet och låg A-kasse ersättning så att företagen slipper konkurrera om arbetskraften.

Alltså är det vetenskapligt bevisat att det är de arbetslösa och lågavlönade som ska betala priset för en låg inflation. Är det för få arbetslösa så måste man se till att de blir fler (och givetvis med så låg a-kasseersättning som möjlig så att de mår så dåligt att de anstränger sig till det yttersta för att få ett arbete). Detta kan ske genom att man avskedar folk inom den offentliga sektorn eller genom att riksbanken höjer räntan så att hjulen låser sig en aning och företag och offentliga måste börja avskeda folk. Nu kan man ju fråga sig varför man till varje pris vill ha en låg inflation? Jo genom att hänvisa till att hög inflation är skadlig för ekonomin kan man få ner lönerna för att öka vinsterna i företagen. Så här ligger det till, de nyliberala ekonomerna är övertygad om att ju mer företagen går med vinst desto bättre är det för samhället. Vid första anblicken kan man tycka det är logiskt, men det är en sanning som haltar eftersom man måste se övervinsterna för företagen i relation till vad löntagarna går miste om. Om vi tänker oss att löntagarna får mer i lön på bekostnad av en minskning av företagens övervinster så är det en samhällelig vinst. Varför? Jo det har med skattesystemet att göra, eftersom arbete beskattas avsevärt mycket mer än företagsvinster. Om det vi producerar skulle förvandlas till lön istället för vinst skulle samhället genom sociala avgifter, skatt och moms få 57 % mer i inkomst. Följderna av att vinsterna för företagen ökar på bekostnad av lönerna blir alltså en mindre offentlig sektor. Vad allt handlar om är egentligen ideologi och inte vetenskap.

Det måste i sammanhanget sägas att även socialdemokraterna numer delvis anammar denna teori och har använt den. Man kan kanske säga att början sker i en regeringsskrivelse från den 26 oktober 1990, undertecknad av statsminister Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson. Formuleringen lyder. :"Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav.":

Nyliberalerna tror att mer vinst för företagen automatiskt ger mer välfärd. Att välfärden blir väldigt mycket ojämnt fördelat anser de vara det pris man måste betala för utvecklingen av samhället. Det finns en hel del att invända mot det resonemanget. För det första så innebär vinstmaximeringssystemet en svagare offentlig sektor (se ovan), för det andra minskar det köpkraften hos löntagarna som därmed försämrar den inhemska efterfrågan på varor och tjänster för företagen. För det tredje leder det till ett ohämmat klassamhälle. Dessutom bidrar övervinsterna i företagen till en skadlig spekulationsekonomi när företagen får så mycket pengar över att de börjar spekulera med dem.Vad nyliberalerna missar är att det inte är vinsten för företagen i sig själv som genererar välfärd utan vad de producerar. Självklart måste företagen gå med vinst, vad jag talar om är övervinster. Dagens samhälle är uppbyggt för att maximera företagsvinsterna. Största möjliga vinst är vad som gäller. För en nyliberal finns inget tak för vad ett företag kan eller får gå i vinst. De ser inga moraliska eller etiska problem med att överklassen lever i överdådig överflöd medan andra knappt har mat för dagen. Ett skrämmande exempel på den totala bristen i empati, moral och etik som dagens nyliberala ekonomer har, är när man tvingade de forna sovjetstaterna att nedmontera sin sjukvård. Genom att hävda sin nyliberala åsikt att den offentliga sektorn ska vara så liten som möjlig tvingade världsbankens ekonomer de forna sovjetstaterna att privatisera och minska sjukvården. Utan dessa åtgärder inget lån, med andra ord ren utpressning. Följderna av dessa barbariska handlingar blev att hundratusentals människor dog och dör fortfarande i onödan. Bara tuberkulosen ensamt antas hittills ha förorsakat hundratusen onödiga dödsfall.

Dagens nyliberaler är inne på samma linje som den svenska arbetsgivarorganisationen i början av 1900-talet. Det är helt enkelt inte några moderna eller vetenskapliga teorier man lägger fram utan gamla högeridéer. Att svenskt näringsliv tog fart först när Sveriges löntagare fått högre löner och därmed ökad köpkraft har man sorgligt nog glömt bort. Något är fel och galet. Man påstår alltså att det är bättre att en viss procent av de arbetsföra ska gå arbetslösa än att bidra med någon samhällsnyttig sysselsättning. Antingen är själva teorin fel eller också är det något fel på det ekonomiska systemet.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbetslöshet ,Nairuteorin och Nyliberalismen jämviktsarbetslösheten
Njurundabommen

Mordet på Palme

Det är en sak jag har undrat över sedan en längre tid och det är alla dessa s.k. spår i Palmeutredningen. Det är kurdspåret, Sydafrikaspåret, Boforsspåret, polisspåret, 33åringen, och naturligtvis Krister Petterson bara för att nämna några. Dock finns det inte något renodlat politikerspår vad jag vet, har letat förgäves efter det och inte funnit något. Jag menar ett inhemskt politikerspår där man faktiskt ser vad som hände rent politiskt vid tiden för mordet och vad som hände sedan. Visst handlar många spår om politik, men det är allt från att Palme skulle ha varit Sovjetisk spion och landsförrädare till extremistgrupper, inget sägs om den inhemska politiken och ev. motiv till det.

Det är ett välkänt faktum att det rådde spänningar inom det socialdemokratiska partiet vid tidpunkten för mordet. Det fanns krafter inom partiet som ville avreglera ekonomin, det fanns vidare de som ville att Sverige skulle gå in i dåvarande EG. Det var en kamp mellan högersossar med högkvarter vid kanslihuset och resten av partiet. Det är välkänt att Palme ogillade dessa nya idéer som högersossarna lade fram. Om man sen faktiskt tittar vad som hände efter mordet och konstaterar att högersossarna fick precis som de ville ser man ju ett klart politiskt inhemskt motiv. Mot bakgrund av detta är det förvånande att ingen har tagit upp denna aspekt. Nu menar jag inte att jag på något vis att sitter inne med sanningen om mordet, bara att det är konstigt att ingen har tagit upp det med tanke på alla andra möjliga och omöjliga s.k. spår. För tydlighetens skull måste jag påpeka att det naturligtvis inte behöver vara någon eller några inom det socialdemokratiska partiet som avses. Men det kan ju ha funnits andra som kände till hur saker och ting låg till och kunde räkna ut vad som skulle hända om Palme försvann.Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme och Palmemordet

Politik och marknadsekonomi

Tanken att marknaden och politik inte hör ihop är ett populärt uttryck bland dagens politiker. Det anses så självklart att marknadsekonomi ska råda att många vill att det ska ingå som norm i demokratibegreppet. Kritik av marknadsekonomin är som att svära i kyrkan, den räknas numer som en naturlag som det inte går att göra något åt. Att inskränka den fria marknaden med regleringar anses skada det naturliga ekonomiska kretsloppet, det är de flesta ”moderna” ekonomer överens om. Det finns i dag inte något riksdagsparti i Sverige som inte vill ha marknadsekonomi, t.o.m. vänsterpartiet är numera anhängare av marknadsekonomin.

Man hör nuförtiden ofta retoriken att om politikerna sysslar med politiken och direktörerna med affärerna så blir det bäst . Om man studerar fenomenet lite närmare och mera insiktsfullt blir det dock inte så enkelt som man tror i förstone. Många ser marknadsekonomin bara som ett handelssystem där varor och tjänster säljs i fri konkurrens. Men marknadsekonomin har betydligt fler strängar än så på sin lyra. Låt oss titta på ett konkret fall. Vi antar att ett stort börsnoterat företag ska rekrytera en ny vd samt en ny styrelse och styrelseordförande. Enligt marknadsekonomins teorier och lagar ska dessa ha en ”marknadsmässig” lön och ersättning.


Man tänker sig marknadsekonomin som en självgående maskin som med automatisk precision ger den ”rätta och rättvisa” lönen i varje tänkt fall. Dock så vet vi ju att marknadsekonomin inte av sig själv skapar några tabeller eller tariffer som bestämmer vad en vd ska ha för lön eller vad styrelsemedlemmarna ska ha för arvoden. Man säger då att man får titta på andra liknande företag och utgå därifrån. Lönen för vd:n är en förhandlingsfråga mellan ”parterna”. Parterna är i detta fall styrelsen och den tilltänkta vd:n. Nu är det ju som så att styrelsemedlemmarna i de större företagen ofta själva är chefer i andra företag, de flesta styresmedlemmarna i de större företagen sitter i flera olika styrelser. Detta har bl.a. att göra med det korsägande som råder i den nya kapitalistiska ägarstrukturen. Allt detta gör att alla inblandade har ett egenintresse att hålla ersättningsnivåerna höga . Det handlar om tjänster och gentjänster.

Om jag som styrelseordförande eller styrelsemedlem ger vd:n en hög lön kan jag själv förvänta mig en ekonomisk vinning, eftersom den nya vd:n själv har en stor aktieportfölj i ett annat företag som jag också sitter i styrelsen i etc. Om ersättningarna generellt hålls höga för chefer och styrelser i de större företagen kan jag som enskild individ i någon av dessa förvänta mig en större ekonomisk ersättning. Allt detta vet naturligtvis de inblandade. Eftersom styrelsen utses vid en bolagsstämma samt att ersättningsnivån oftast bestäms vid samma inrättning och själva röstningen av dessa är avhängig av hur många aktier man äger, så blir resultatet oftast att stora aktieägare får ett styrelseuppdrag i företaget. Härvidlag kan man säga att en intressekonflikt uppkommer mellan och ena sidan företaget som sådant och privatpersonerna inom företagen, d.v.s. den enskilde styrelsemedlemmen, styrelseordförande, vd:n och andra chefer. Beroende på storleken och typen av företag så är utfallet av ersättningarna olika för företagen, men i vilket fall som helst kan man säga att de mycket höga och orimliga ersättningarna inte är till fördel för företagen.

Man kan nu ställa ett antal frågor kring detta. För det första, hur fri är egentligen marknaden? I fallet ovan kan man ju inte säga annat än att ”marknaden” är manipulerad. Att vissa människor anses värda så ohyggligt mycket mer än andra måste betyda ett elittänkande av stora mått. Om nu den ”automatiska” marknadsekonomin generar ett sådant elittänkande, är det då inte politik. Politik handlar ju om värdegrund. Om man som politiskt parti inte vill ha en elit som skyhögt står över andra vad gäller levnadsstandard och livsvillkor, kan man då hävda att marknaden måste få sköta sig själv och inte ingå i den politiska agendan. Tanken att marknaden är någon sorts mekanism som sköter sig själv är i själva verket absurd och felaktig. Alla beslut rörande t.ex. löner till höga chefer fattas ju av människor utifrån deras värdegrund och moral. Att påstå att detta inte är politik är att överlåta en viktig och grundläggande politiskt värdegrund till ett fåtal.Läs även andra bloggares åsikter om Marknadsekonomi, Politik

Högervridningen i Sverige

Lördag 15 dec kl 14.30. Tänker här mest skriva om politik och då ur vänsterperspektiv sedd underifrån. Varför har samhället blivit som det blivit. Hur kan det komma sig att det som var rätt för 25 år sedan nu är helt fel.

Ordet rättvisa har idag en helt annan innebörd nu än då. Nu förtiden så är det rättvist med stora löneskillnader och man hör få politiker som numer nämner ordet jämlikhet. I stället hör man ordet jämställdhet desto mer, varvid man naturligtvis menar löneskillnader mellan män och kvinnor. Huvudsaken är, resonerar man, att män och kvinnor ska ha lika lön med samma utbildning och kvalifikationer. Att kvinnodominerande yrken oftast är låglönearbeten tycks inte spela någon roll härvidlag så länge de få männen inom de yrkena inte tjänar mer än kvinnorna. Det som oftast upprör dagens jämställds ivrare är om någon kvinnlig chef, byråchef, professor eller liknande har mindre lön än en manlig motsvarande.

I dag räknas det tvärtom mot tidigare att det är en fördel för samhället med stora löneskillnader, man talar om lönespridningens välsignelse och positiva inverkan. Hela denna syn kan spåras till mitten av åttiotalet vad gäller socialdemokraterna. Det som på åttiotalet kallades rosornas krig, kampen mellan kanslihushögern och vänsterfalangen inom socialdemokratin handlade bl.a. om denna syn på lönefrågor. Att tala om en annan tidsålder eller nödvändig anpassning till den globaliserande världen är inte hela sanningen, det som har hänt är en faktisk åsiktsförändring och förändrad ideologi bland ledarskapet inom socialdemokratin. Hur gick det till och varför?

Till att börja med så är det helt klart att förändringen inom socialdemokratin skenade iväg efter Olof Palmes död. Palme var motståndare till avregleringar inom ekonomin, likaså var han mot Svenskt inträde till dåvarande EG. Det var åtskilliga gånger Palme varnade för vad som skulle hända om vi släppte marknadskrafterna lösa. Ingvar Karlsson lovade att han skulle fullfölja Palmes politik efter dennes bortgång. I dag vet vi att det gjorde han inte, varför? Var han bara en svag ledare som inte kunde stå emot kanslihushögern eller var det hans egen politiska övertygelse som ledde till hans förändrade kurs? Var Ingvar Karlsson så helt olik Palme i sin syn på marknadskrafterna? En intressant detalj är själva ordvalen, Palme sa ”släppa kapitalismen fri” medan Ingvar Karlsson använde ord som marknadskrafter och avreglering.

Det är som tidigare sagts omvittnat att Palme var emot avregleringar. Den enda avreglering som skedde under Palmes tid var kreditavregleringen. Detta ska enligt flera vittnen ha skett kuppartat från riksbanken med Bengt Dennis i spetsen uppbackad av Kjell Olof Feldt och Erik Åsbrink. Feldt utnyttjade de facto att Palme var i en depressiv fas när han blivit anklagad för att hans son på ett obehörigt sett fått studera i USA (Palme blev sedermera helt friad från anklagelsen). Feldt tog tillfället i akt och gjorde en framstöt om att bankväsendet borde avregleras. Den deprimerade och apatiske Palme svarade att jag skiter i allting, gör vad du vill. När apatin och depressionen hade släppt sitt grepp om Palme var det redan för sent att göra något åt det.

Effekterna av denna nyliberala kreditavreglering blev katastrofala för den svenska ekonomin och sysselsättningen, vilket förvärrades ytterligare genom ett envist fasthållande vid den fasta växelkursen. Riksbankens beslut ledde till en ohämmad kreditexpansion och uppkomsten av en extraordinär spekulationsekonomi. Innan novemberrevolutionen var Riksbankens penningpolitiska mål att kreditvolymen inte fick stiga mer än inflationsmålet, som då var 5-7 procent, och en potentiell BNP tillväxt på tre procent, vilket innebar att kreditgivningen inte fick öka mer än 10 procent per år för att undvika hög inflation och att hålla balans i ekonomin. Hade detta mål vidmakthållits hade den starka kreditexpansionen aldrig drivit upp fastighetsvärdena och skapat en bubbelekonomi.

Steg för steg infördes så den ena avregleringen efter den andra. Skattereformen kom i början av 90 talet som i ett slag gjorde slut på den progressiva beskattningen som varit en hörnsten i den socialdemokratiska politiken. Genom detta blev skillnaderna mellan nettoinkomsterna i ett huj dramatiskt förändrade till nackdel för låginkomsttagarna, vinnarna blev höginkomsttagarna. Att sedan staten fick in mindre pengar gjorde inte saken bättre. Vad som ändå är mest förvånande är frånvaron av debatt inom det socialdemokratiska partiet trots den 180 gradiga svängen åt höger. Till och med inom vänsterpartiet har det varit tyst i frågan. Några få kritiker finns naturligtvis men i stort sett har man kunnat genomdriva sin nyliberala politik utan motstånd.

I dag vet alla hur det ligger till. Vi har en borgerlig regering som tjänar de rika och en flat opposition. Några avgörande stora skillnader föreligger inte mellan blocken. Det blir i stort sett samma politik oberoende vilka vi röstar fram nästa val, lite småjusteringar är att vänta om ”vänstern” vinner, det är allt, inte några stora politiska omvälvningar.Läs även andra bloggares åsikter om Jämlikhet, Socialdemokratin, Högervridningen i Sverige