Den första schackvärldsmästaren

Ett av mina intressen är schack så därför kommer jag att skriva lite om schack här på min blogg. Denna första del är en liten sammanfattning av tiden före första VM fighten och den första VM matchen som jag efter ett visst letande hittat på olika ställen på webben. Det som var intressant när jag letade var att uppgifterna ibland går isär. Sålunda kan man läsa att Steinitz lärde sig schack vid tolv års ålder på vissa ställen medan det på andra ställen, bl.a. Collijns lärobok i schack står att han redan som liten gosse var traktens bästa schackspelare. Jag tror dock att det i huvudsak är korrekta uppgifter jag förmedlar.

Paul Morphy, som besegrade Anderssen år 1858, var född den 22 juni 1837. Redan som barn visade han en kollosal begåvning för schackspelet; så t.ex. vann han endast 13 år gammal över den bekante ungerske schackmästaren Löwenthal. År 1857 begav sig Morphy till New York för att delta i den stora turnering som skulle äga rum där. Han erhöll l:a pris, och han vann överlägset. Av hundra partier mot Amerikas bästa spelare förlorade han endast tre, och man kan därför inte heller förvånas över att de ansåg honom nästan oövervinnerlig eller åtminstone den mest farliga rival för de allra största mästarna i Europa. På sommaren år 1858 anträdde Morphy sin resa till den gamla världen. Efter att i Eng­land ha besegrat Bird, Löwenthal, Owen m.fl. fortsatte han till Paris, som skulle få bevittna ännu mera glänsande segrar, nämligen över Harrwitz och Anderssen. Han hade härmed visat sig vara oemotståndlig, och fastän han blott en kort tid innehade schack­tronen går han till historien som den oslagbare. Det som var karaktäriserande för hans spelsätt är på det sätt vilket han förstår att snabbt bringa sina pjäser till ett kraftigt samspel och sina geniala angreppsidéer. Betraktar man de spelöppningar, han valde, så framgår, att han mest använde Evansgambit och Kungs­gambit, stundom omväxlande- med övriga öppna spel, men däre­mot ytterst sällan det slutna spelsättet.

Efter ännu en kort vistelse i London återvände Morphy 1859 till New York, där han av sina landsmän mottogs på ett nära nog furstligt sätt. Det var dock tyvärr den sista hyllning, de skulle få ge honom. Han förföll nämligen rätt snart i en depression, var­ifrån han inte kunde botas, och dog år 1884. Sedan Morphy dragit sig tillbaka från schackspelet, återintog Anderssen naturligtvis sin forna ställning. Under denna, den andra perioden av sin regering, fogade han en ny seger till de förra, i det han år 1862 åter i London erövrade l:a priset. Bland andra framstående deltagare böra nämnas två av dåtidens främsta mäs­tare, Steinitz och Blackburne, samt L. Paulsen, Owen, O. A. Mae. Donnell, Dubois och Löwenthahl. I matcher besegrade han ung­raren Kolisch och österrikaren Neumann, båda synnerligen fram­stående mästare. Steinitz utmanade Anderssen år 1866 på en match, och med utgången där blev Anderssen för all framtid avsatt.

Wilhelm Steinitz föddes den 18 maj 1836 i Prag. För schackspelet visade han tidig begåvning och ansågs redan som gosse för sin födelsestads bästa spelare. År 1858 lämnade han Prag och gick in som elev vid polytekniska skolan i Wien. Eftersom han levde under sär­deles knappa omständigheter, var han inte i stånd att köpa sig ett schackspel. Men bättre brödlös än rådlös, tänkte Steinitz, och där­med tog han ett pappersark, varpå han målade de 64 fälten och skar sedan till 32 olikfärgade kort, på vilka han skrev Kung, Dam, Torn, etc. och så övade sig den blivande världsmästaren.

Som fattig student i Wien upptäckte han att han kunde tjäna pengar genom att spela schack på de olika schackkaféerna i staden. Han blev snabbt en av Wiens bästa spelare och han utvecklade en första vetenskaplig schackteori som analytiskt förklarade schackspelet. Steinitz schacktaktik utmärktes främst av positionsspel där man inte eftersträvar snabba angrepp, utan istället successivt kultiverar små fördelar. Steinitz ansåg att sunt försvarsspel var mer givande än angreppsspel. Med tiden blev han den klart bäste och lysande schackstjärnan i Wien och vid en ålder av 26 år var han professionell schackspelare som tjänade pengar på sitt spelande. Han var den förste schackspelaren som tog betalt för sitt spelande.

Steinitz gjorde sitt inträde i Wiener Schachgesellschaft med att blint besegra två goda klubbmedlemmar. Det berättas, att, medan han uppmärksamt följde ett parti, så skulle presidenten ha frågat honom, om han verkligen förstod spelet. Åh ja, svarade Stei­nitz, och jag spelar också blint. Ögonblickligen erbjöd sig två av de närvarande spelarna, herr Niclaus falkbeer och en herr N. N., att pröva den, som de ansåg, alltför stöddige herrn och visa honom, att det inte var så enkelt, som han tycktes inbilla sig. De skulle dock snart komma på andra tankar, ty Steinitz vann båda partierna med lätthet och allt sedan dess blev Steinitz en eftersökt motståndare. Bland dem, som han brukade spela med, dock alltid med springarförgåva var också en rik bankir, Epstein, om vilken följande roliga anekdot berättas. Steinitz funderade längre än vanligt på ett drag, varför Epstein kände sig föranlåten att med ett mindre vänligt Nå?! ge ett uttryck åt sin otålighet. Steinitz svarade med att ögonblickligen göra sitt drag. Strax där­efter kom Epstein i en dålig ställning, och nu var det han, som behövde tänka. Steinitz väntade länge, men tog slutligen revansch genom ett sarkastiskt Nå?! Bankiren blev alldeles ursinnig och utropade: Herre, vet ni vem jag är. Ja, svarade Steinitz lugnt, på börsen är ni Epstein, men här är det jag som är Epstein. Vid Wienerklubbens turneringar utmärkte sig Steinitz alltid. Så t.ex. blev han år 1859 trea, år 1860 tvåa och år 1861 vann han första pris. Under dessa år hade han även tillfälle att spela myc­ket med herr Hamppe, vilken då för tiden var Wiens starkaste spelare Till följd av bröstlidande och svaga ögon fick Steinitz lov att uppge teknologbanan. Han bestämde sig i stället för att bli journalist och inträdde som medarbetare i Constitutionelle Österreichische Zeitung.

År 1862 for han till Londonturneringen för att representera Österrike där han blev sexa i den av världseliten besatta turneringen, vann gjorde Adolf Anderssen Efter turneringen bestämde han sig för att stanna i England eftersom de flesta och bästa spelarna fanns där. Efter flytten till England bytte han namn från Wilhelm till William. År 1866 besegrade han Adolf Anderssen i en match med 8 vinster 0 remier och 6 förluster. Matchen var inte en VM fight. På den tiden var världsmästerskap inte påtänkt men Steinitz ansågs efter den matchen vara världens starkaste spelare vilket underströks ytterligare när han 1868 vann turneringen i Aachen. Men 1870 vann Anderssen den stora turneringen i Baden-Baden och frågan om vem som var världens starkaste spelare blev på nytt en omdiskuterad fråga. 1871 besegrade Zukertort Anderssen i en match och 1872 vann Steinitz över Zukertort i en annan match.
Om man tittar på de matcher och turneringar Steinitz spelade så finner man att han var överlägsen dåtidens spelare, detta gäller i synnerhet om man tittar på de tvekamper han genomförde mot olika motståndare. Alltsedan sin seger över Anderssen (1866) och ända till 1894 var Steinitz i matcher obesegrad.





År motståndarens siffra först därefter ev. remier sist Steinitz poäng
1866 Anderssen 6 0 8
1866 Bird 5 5 7
1867 Fraser 1 1 3
1870 Blackburne 1 0 5
1872 Zukertort 1 4 7
1876 Blackburne 0 0 7
1882 Martinez. 0 0 7
1882 Martinez 1 3 3
1882 Sellman 0 2 3
1883 Mackenzie 1 2 3
1883 Golmayo 1 2 8
1883 Martinez 0 2 9
1885 Sellman 0 0 3
1886 Zukertort 5 5 10
1889 Tschigorin 6 1 10
1889 Carvajal 1 0 4
1889 Golmayo 0 0 5
1889 Vazquez 0 0 5
1891 Gunsberg 4 9 6
1892 Tschigorin 8 5 10

Såsom ovanstående tabell visar var det bara Morphy och Staunton bland de större mästarna han inte mötte. Staunton som vid den här tidpunkten var för gammal hade troligtvis inte ens i sin krafts dagar kunnat mäta sig med Steinitz. Hur det skulle ha gått vid en match mellan Morphy och Steinitz förblir en obesvarad fråga. Det flesta av dåtidens schackmästare höll dock Steinitz högre. Dock, Morphy var en oerhörd stark och genialisk angreppsspelare så man kan inte veta säkert hur det skulle ha gått.

Anderssen dog 1879 och Steinitz och Zukertort blev därefter de främsta att kandidera till titeln världens starkaste spelare. De närmaste åren efter spelade Steinitz inte så mycket men skrev under den tiden den världsberömda theories of chess. Där klargjorde Steinitz att det teoretiskt var omöjligt att vinna om motståndaren inte gjort något feldrag. En självklarhet i dag men på den tiden trodde man att man kunde vinna genom geniala angreppsdrag och offer utan att motståndaren gjort något egentligt feldrag.1883 var både Steinitz och Zukertort med i turneringen London International Tournament där 14 av världens bästa spelare deltog. Det blev för övrigt den första turnering som använde sig av schackklockor. Zukertort spelade strålande och vann 22 av de 23 första partierna och säkrade därmed första platsen i den 26 omgångar långa turneringen. När första priset var i hamn tappade han både orken och koncentrationen och förlorade de tre sista partierna men vann med hela 3 poäng före Steinitz som blev tvåa.

Kort efter denna turnering flyttade Steinitz till USA. Man började tala om att arrangera en första världsmästarmatch och de naturliga utmanarna var givetvis Steinitz och Zukertort. Därefter började de ett bråk om var matchen skulle äga rum. Slutligen kom man överrens om att matchen skulle spelas i USA. Måndagen den 11 januari 1886 startade så den första VM fighten i schack. Den första delen skulle spelas i New York där man skulle spela tills någon fått fyra poäng. Därefter skulle man flytta till St Louis där man skulle spela tills någon vunnit 3 partier mer än motståndaren. Därefter skulle finalen avgöras i New Orleans där den som först kom upp till 10 poäng skulle segra.

Zukertort som efter sin triumf i London var lite grann av favorit till segern trots att han hade förlorat bägge matcherna som han och Steinitz spelat tidigare. Han ledde också med 4-1 efter första delen. Men efter första delen svek nerverna för Zukertort. Stora krafter och järnnerver fodras för att under åtta timmar under den allra största själsansträngning sitta still framför ett schackbräde. Det hade inte Zukertort. Det är möjligt att utgången hade blivit en annan om de hade fått mer vila mellan partierna. Efter den första delen började Zukertort att svikta och efter St Louis var ställningen 4 segrar var och en remi. I finalomgången var ställningen efter 15 omgångar 6 segrar för Steinitz 5 segrar för Zukertort och fyra remier. Därefter kollapsade Zukertort fullständigt och fick endast en remi på de 5 sista partierna, därmed blev Steinitz den första världsmästaren i schack. Zukertort återvände till England som en bruten och skröplig man och dog två år efter i en hjärnblödning, endast 46 år gammal.

Steinitz förlorade så småningom VM titeln till Emanuel Lasker 1894 med 12 - 7. Vid returen 1896 blev resultatet 12,5 - 4,5, där hans försämrade hälsa gjorde att han inte kunde göra sig själv rättvisa. Hans ekonomiska situation gjorde att han var tvungen att fortsätta tävlandet trots att hans mentala hälsa var i dalande, möjligtvis led han av syfilis. Han hamnade till slut på mentalsjukhus där han dog år 1900 utfattig och i en tragisk misär.

Läs även andra bloggares åsikter om Schack