Politik och marknadsekonomi

Tanken att marknaden och politik inte hör ihop är ett populärt uttryck bland dagens politiker. Det anses så självklart att marknadsekonomi ska råda att många vill att det ska ingå som norm i demokratibegreppet. Kritik av marknadsekonomin är som att svära i kyrkan, den räknas numer som en naturlag som det inte går att göra något åt. Att inskränka den fria marknaden med regleringar anses skada det naturliga ekonomiska kretsloppet, det är de flesta ”moderna” ekonomer överens om. Det finns i dag inte något riksdagsparti i Sverige som inte vill ha marknadsekonomi, t.o.m. vänsterpartiet är numera anhängare av marknadsekonomin.

Man hör nuförtiden ofta retoriken att om politikerna sysslar med politiken och direktörerna med affärerna så blir det bäst . Om man studerar fenomenet lite närmare och mera insiktsfullt blir det dock inte så enkelt som man tror i förstone. Många ser marknadsekonomin bara som ett handelssystem där varor och tjänster säljs i fri konkurrens. Men marknadsekonomin har betydligt fler strängar än så på sin lyra. Låt oss titta på ett konkret fall. Vi antar att ett stort börsnoterat företag ska rekrytera en ny vd samt en ny styrelse och styrelseordförande. Enligt marknadsekonomins teorier och lagar ska dessa ha en ”marknadsmässig” lön och ersättning.


Man tänker sig marknadsekonomin som en självgående maskin som med automatisk precision ger den ”rätta och rättvisa” lönen i varje tänkt fall. Dock så vet vi ju att marknadsekonomin inte av sig själv skapar några tabeller eller tariffer som bestämmer vad en vd ska ha för lön eller vad styrelsemedlemmarna ska ha för arvoden. Man säger då att man får titta på andra liknande företag och utgå därifrån. Lönen för vd:n är en förhandlingsfråga mellan ”parterna”. Parterna är i detta fall styrelsen och den tilltänkta vd:n. Nu är det ju som så att styrelsemedlemmarna i de större företagen ofta själva är chefer i andra företag, de flesta styresmedlemmarna i de större företagen sitter i flera olika styrelser. Detta har bl.a. att göra med det korsägande som råder i den nya kapitalistiska ägarstrukturen. Allt detta gör att alla inblandade har ett egenintresse att hålla ersättningsnivåerna höga . Det handlar om tjänster och gentjänster.

Om jag som styrelseordförande eller styrelsemedlem ger vd:n en hög lön kan jag själv förvänta mig en ekonomisk vinning, eftersom den nya vd:n själv har en stor aktieportfölj i ett annat företag som jag också sitter i styrelsen i etc. Om ersättningarna generellt hålls höga för chefer och styrelser i de större företagen kan jag som enskild individ i någon av dessa förvänta mig en större ekonomisk ersättning. Allt detta vet naturligtvis de inblandade. Eftersom styrelsen utses vid en bolagsstämma samt att ersättningsnivån oftast bestäms vid samma inrättning och själva röstningen av dessa är avhängig av hur många aktier man äger, så blir resultatet oftast att stora aktieägare får ett styrelseuppdrag i företaget. Härvidlag kan man säga att en intressekonflikt uppkommer mellan och ena sidan företaget som sådant och privatpersonerna inom företagen, d.v.s. den enskilde styrelsemedlemmen, styrelseordförande, vd:n och andra chefer. Beroende på storleken och typen av företag så är utfallet av ersättningarna olika för företagen, men i vilket fall som helst kan man säga att de mycket höga och orimliga ersättningarna inte är till fördel för företagen.

Man kan nu ställa ett antal frågor kring detta. För det första, hur fri är egentligen marknaden? I fallet ovan kan man ju inte säga annat än att ”marknaden” är manipulerad. Att vissa människor anses värda så ohyggligt mycket mer än andra måste betyda ett elittänkande av stora mått. Om nu den ”automatiska” marknadsekonomin generar ett sådant elittänkande, är det då inte politik. Politik handlar ju om värdegrund. Om man som politiskt parti inte vill ha en elit som skyhögt står över andra vad gäller levnadsstandard och livsvillkor, kan man då hävda att marknaden måste få sköta sig själv och inte ingå i den politiska agendan. Tanken att marknaden är någon sorts mekanism som sköter sig själv är i själva verket absurd och felaktig. Alla beslut rörande t.ex. löner till höga chefer fattas ju av människor utifrån deras värdegrund och moral. Att påstå att detta inte är politik är att överlåta en viktig och grundläggande politiskt värdegrund till ett fåtal.Läs även andra bloggares åsikter om Marknadsekonomi, Politik